Därför går det så jävla dåligt för vänstern

I sitt senaste seriealbum ställer Liv Strömquist en besvärlig fråga: ”Varför går det så jävla dåligt för vänstern?”. Hon försöker också ge svar med fem hårt (själv)kritiska punkter.

Hon har rätt. Den europeiska vänstern är nästan helt utslagen. Antingen sitter den i finsoffan och tiger eller i ett hörn och piper. Den enda kraftfulla oppositionen mot den liberala högerns misslyckade marknadssvärmerier kommer nu från den konservativa högern. En del vänsterintellektuella ler i mjugg år rödgröna politiker och säger: rätt åt er. Det är en avskyvärd pose. Situationen är alldeles för allvarlig.

Europas socialdemokrater har upphört vara en politisk kraft för förändring. Det franska partiet är i fritt fall. Det tyska är förlamat. Och det brittiska har stängt in sig i en rödmålad mysverkstad. Partierna till vänster om dem är inte heller så uppiggande. Några av dem verkar ha anslutit sig till den tidsanda Zygmunt Bauman i en kommande bok kallar retrotopia. I halva Europa finns det inte ens några vänsterpartier.

Det finns inte heller kvar några sociala rörelser som kan binda samman Europa, som under 00-talet; inga massdemonstrationer, inga Europafackliga mobiliseringar, inga efterföljare till de stora Sociala forumen.

Ja, jag vet. Man kan upptäcka fläckvisa undantag. Men den allmänna bilden är att medborgarna tappat intresset för vänsterpolitiska alternativ. Det är den nationella högern som har medvind. Situationen är exceptionell. Har det någon gång under efterkrigsepoken varit så här illa? Man kan med befogat allvar ställa frågan om den europeiska vänstern är avslutad som inflytelserik rörelse.

Samtidigt har vänsterns klassiska reformpolitik efter 2008 blivit mer akut rätt än på årtionden. Så varför går det ändå så jävla dåligt?

Liv Strömquists (väldigt svenska) svar har massor med träffande poänger. Vänstern har blivit en moraliserande sekt som är för lat för att sätta sig in de stora komplicerade sammanhangen och i stället flyr in i en privatiserad livsstilspolitik. Den består av ”ett gäng moraliskt högfärdiga bölungar (jag själv inkluderad) som inte ö.h.t. är intresserade av att skapa politisk förändring”. Den här avpolitiseringen av vänstern utmynnar i twitterkrig mot enskilda personer som pekas ut som onda kapitalister eller rasister, i stället för att kritisera förhållanden, orättvisor och dominerande idéer.

Min enda invändning är att hon överskattar den offentliga kulturdebatten och underskattar de politiska partiernas och rörelsernas ansvar för vänsterpolitikens kollaps.

Men hennes kritik är rätt enkel att överföra till partipolitiken. Där har radikala röster länge efterlyst mer polarisering. Men alltid inne i den partipolitiska ostkupan, som att S ska markera tydliga skillnader mot M. Men där är vi ju redan. Blocken vägrar att samarbeta. Har det stärkt progressiv politik eller opinionsbildning? Kanske lite, men väldigt skitlite.

Liv Strömquists polemik pekar i en annan riktning: en vilja att vänsterkritiken måste ut i samhället, bort från alla gräl i trånga rum. Se på Occupy Wall Street. De angrep varken Republikanerna eller Tepartyrörelsen, utan pekade ut den avgörande konfliktlinjen som en i samhället mellan de 99 procenten och de en procent superrika. Plötsligt sattes människpr i rörelse. I ett slag förändrades hela samhällsdebatten — på vänsterns villkor.

I Sverige finns ett liknande exempel. Under några år var den antirasistiska vänstern inte upptagna av SD, utan koncentrerade sig i stället på kritik av missförhållanden i samhället: den strukturella rasdiskrimineringen, polisens Revakampanj, de papperslösas situation, asylsystemets brister, döden på Medelhavet och rovdriften av fattiga arbetskraftsinvandrade. Det var länge ett vinnande arbete. SD fortsatte växa, men det gjorde också de solidariska synsätten. Förslag om reformer och bättre politik började ta form.

Liv Strömquists fråga kan inte besvaras med en fientlig mörkläggning av Europas socialdemokrater. De måste väckas, inbegripas och aktiveras. Utan dem förvandlas den mer radikala vänstern till en verkningslös firma för politisk underhållning. Dags alltså för en rörelse tillbaka ut i samhället.

Per Wirtén

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s