Den säregna nordiska populismen

På väg hem från den amerikanska valrörelsen läste jag journalisten Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd — populism och nationalism i Norden”. Den kändes som ett passande val. Men ändå inte. Den nordiska högerpopulismen är så annorlunda än den amerikanska. Den framstår som en helt unik politisk rörelse och böjning av populistbegreppet. Populism utgör ett särskilt sätt att göra politik och tala om samhället, brukar jag säga.

Intrycket att den är speciell för just Norden skärps av Lindroths mycket läsvärda berättelse om dess framväxt och utveckling från 1970-talet till i dag, när de sitter i koalitionsregeringar i Norge och Finland och är stödparti i Danmark. Sverige avviker från mönstret. Ny Demokrati kraschade. Och jag tycker Lindroth gör ett misstag när han inkluderar SD i den nordiska populismen. SD har helt andra rötter och representerar en annan politisk kultur. Jag är inte heller helt övertygad att de enkelt kan jämföras med andra europeiska nationalkonservativa partier typ Nationell fronten.

Jag vet inte varför den här säregna högerpopulismen slog rot just i Norden. Lindroth har egentligen inget samlande svar han heller. Kanske hänger det samman med gamla folkliga demokratirörelser, folkrörelserna. Lindroth understryker hur de anknyter till olika nationella självuppfattningar i de nordiska länderna. Säkert hänger de samman med de starka socialdemokratiskt präglade välfärdsstaterna. Från början var de ett slags råbusig nyliberalism, en vildvuxen individualistisk frihetsrörelse från välfärdstaternas regleringar. Man ropade på avskaffade skatter och fri sprit. Men under 1980-talet skiftade uppmärksamheten till invandringen. De bytte fiende från byråkraterna till de invandrade. Och de utvecklades från upptåg till sammanbitet allvar. De utvecklades i vissa fall mot ren rasism och från nyliberalism till konservatism. Det är en fascinerande historia.

I Danmark ansluter de till känslan att behöva försvara en ständigt krympande nation. I Norge med landsbygdens starka ställning — och där kan man också under 1970- och 80-talen hitta en intellektuellt präglad vänsterpopulism med spännande forskare som Ottar Brox (som jag då läste med ständig nyfikenhet). Och i Finland finns en gammal koppling mellan nationalism och hat, påpekar Lindroth.

Det finns mycket i den här boken som är otroligt intressant. Lindroth uppfattar populismen som en kulturkamp och han spårar dess långa historiska linjer till modernitetens genombrott i slutet av 1800-talet. Jag kommer använda hans bok under flera år som ett slags referensverk. Den är användbar och genomtänkt — även om jag naturligtvis har en del invändningar, men det är ju kännetecknet på en bra och viktig bok, eller hur?

För några år sedan skrev han ”Härlig är Norden” som också var en läsvärd och folkbildande bok om de nordiska ländernas självuppfattningar, identiteter och politiska idéhistoria. Hans böcker har fyllt stora luckor i min egen bildning.

I slutet av den nya resonerar han kring hur den nordiska högerpopulismen kan bemötas. Han antyder att en möjlig väg bort från den går ut i Europa och in i EU-frågan. Jag tror han har rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s