För några dagar sedan fyllde Wolf Biermann 80 år. Det blev en påminnelse om en taggig sångare jag nästan glömt. Han tillhörde min värld under 1970-talets sena år. Då var det militärdiktaturerna i Latinamerika, muren och minfälten som delade Europa och Francos fascism i Spanien som fördystrade livet. Nu är allt detta bortsopat.

Jag betraktade Berlinmuren många gånger, utan egentliga känslor, den var så invand som om den var orubblig (ja, det var så vi uppfattade den). Men en sen kväll 1984 rubbades jag och muren laddades med helt annan mening. Jag hade hjälp för att träffa punkrockare i Östberlin av en ung kvinna som av olika skäl, inte politiska tror jag, försökte komma därifrån. En sen kväll med duggregn och tät dimma körde hon vilse. Trabantens svaga strålkastarsken framkallade en spöklik stämning i en kolrökmättade dimman. Hon körde långsamt. Plörtsligt tvärbromsade hon. Tio meter framför oss kapades vägen av en hög tegelvägg — Muren. Den hade omärkligt klivit rakt ut ur dimman. Hon tystnade mitt i en mening. Plötsligt blev allt så känslomässigt uppenbart, även för mig. Hon vände och körde tillbaka. Vårt samtal hade upphört.

I går letade jag fram Biermanns vinylskivor med sånger från DDR. Jag hittade två bland mina lp-skivor. På Spotify letade jag senare upp hans mest kända sång: ”Ermutigung”. Ja, ni vet … den där ”låt dig ej förhårdna, i denna hårda tid”. Effekten blev enorm. Det var som att den talade över decennierna från en gammal förgången värld rakt in i vårt tilltagande mörker. Jag började gråta.