SD:s dubbla strategi

Sverigedemokraternas strategi i Riksdagen har varit ett tålmodigt försök att bryta isoleringen. Hur reagerar de om moderaterna nu ändå vänder dem ryggen?

Bojkottlinjen sitter djupt i det politiska systemet. Den gjorde entré redan på valnatten 1994 när folkpartisten Bengt Westerberg lämnade tevestudion i protest mot Ny demokratis närvaro. Gränsdragningen mot SD har varit ännu skarpare. Men i somras började det se ut som att partiet skulle spräcka bojkotten. De borgerliga började svaja.

Deras strategi iscensattes med disciplinerad skicklighet. Genom att framkalla en allvarlig regeringskris efter valet markerade de sina intentioner: vi kan lamslå allt om ni inte förhandlar. Sedan har de omvandlat sig till lockande stödparti för moderaterna: vinster i välfärden, orubbad valfrihet och inga förstärkningar av löntagarintressen vid offentliga upphandlingar.

Men under hösten fick den självpåtagna disciplinen stora sprickor. Partiets dolda passioner trängde återigen ut. Det väste i varje spricka. Om de andra partierna sade Jimmie Åkesson att SD skulle ”give them hell” och beskrev moderaternas partisekreterare som en lort. En potentiell rysk spion avslöjades. I radio kommenterade Oskar Sjöstedt avslöjandet om sina antisemitiska skämt med aggressiv arrogans. En rasistisk motion om presstödet lämnades in. En skolelev med mörk hudfärg mobbades. Partiets bunkerelit reagerade som vanligt. De slöt upp bakom varandra, men var hänsynslösa mot sitt anonyma fotfolk.

Liberalerna och Centern har nu klippt av spekulationerna om möjligt samarbete. Anna Kinberg Batra verkar, trots fortsatt otydlighet, dra samma slutsats.

Men innebär det att SD:s avsikter kraschat?

Vi kanske luras att stirra på fel sak, på livet i Riksdagen. Men SD uppfattar ju sitt uppdrag som större än så, en total re-make av Sverige genom en bred kulturkamp för att förflytta samhällets balanspunkt i nationalkonservativ riktning. Att bli accepterad i Riksdagen är i det perspektivet inte ett mål, utan ett verktyg — visserligen ett mycket viktigt, men inte det enda. ”Skandalerna” har visserligen fått borgerliga partier att stänga sina dörrar, men har samtidigt vidgat rummet en aning för det politiskt möjliga, för SD:s idéer. I höst har partiet inkorporerat både antisemitism och antydd putinism.

Man kan uppfatta metoden som en svår tvåfotsdribbling. Tricket är att verka vara på väg åt två olika håll samtidigt utan förlorad kontroll. Självmotsägelserna kan vara avsiktliga och vinnande. Den ursprungliga frågan kvarstår visserligen, men besvaras bäst om man lyfter blicken från Riksdagen: Vad gör de nu när försöket att bryta bojkottlinjen verkar ha misslyckats? Vilka andra verktyg kommer de gripa efter för att nå sitt övertgripande mål?

Per Wirtén

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s