Helvetet finns

Att skriva kan vara plågsamt. Jag tror det är så för alla som skriver, men på olika sätt. I dag har jag en ledare i Dagens arena om SD. Den är verkligen inte bra. Men jag kämpade fram och tillbaka med den hela förmiddagen i går — och jag fick ingen ordning. Nu 24 timmar senare vet jag bättre hur jag borde skrivit den. Men det är så dags.

Jag har aldrig strävat efter att skriva några stora mästerverk och slutgiltiga artiklar eller böcker. Jag tror det framkallar total förlamning. I stället har jag alltid försökt att höja min lägstanivå. Se mitt skrivande som ett ständigt pågående flöde. Det vill säga att aldrig släppa ifrån mig texter som är sämre än de jag skrivit tidigare; de sämsta texterna ska vara en aning bättre än tidigare plattfall. Men det funkar inte alltid, absolut inte i går. Då blir allt mörkt. Jag menar verkligen mörkt. Jag kan tappa all tilltro till mig själv. Bli tillfälligt förlamad. Älta ett misslyckande i dagar. Grubbla över enstaka formuleringar. Det är ett helvete. I september skrev jag en recension i Expressen med en avslutningsrad som fortfarande kan ge mig ont i magen. Varför hejdade jag mig inte? Varför skrev jag inte just den meningen en aning annorlunda, en aning mindre fyrkantigt? Tankarna kommer smygande innan jag somnar — och håller mig vaken.

Det där är bara pityparty, brukar min fru nyktert påpeka. Klart hon har rätt. men ändå. Jag tror ältandet och grubblandet och de tillfälliga anfallen av självhat har en funktion. De håller mig på tårna framför mina egna texter. Varje detalj, varje mening och ordval måste granskas och justeras och ändras till allt känns perfekt. Jag kan aldrig skriva ”i flykten” som en del kollegor gör, ofta med beundransvärt resultat. Nej, ältandet verkar vara mitt öde. Det enda stället där jag inte riktigt bryr mig är bloggen, och det är därför den känns som en befriande plats. Här kan det få bli lite skevt och konstigt. Underbart.

En ehlt annan sak på samma tema. I Cleveland, Ohio, träffade vi den afrikansk-amerikanska prästen Darrell Scott som stödjer Donald Trump och talade vid republikanernas konvent i somras. Han beskriver sig som Trumps vän. Han berättade att Trump plågas av sin övertygelse att det finns ett helvete där man riskerar hamna efter döden. Utan att veta riktigt varför tyckte jag det var ett intressant avslöjande. Eller hur?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s