I dag skriver Björn Häger läsvärt om problemet Facebook på Expressen kultur. Inte bara om deras underliga censurpolitik, utan framför allt om den konsekventa tystnaden när de får frågor om varför de gör som de gör. Deras tigande är provocerande. Vad är det de döljer? Jag förstår inte heller allmänhetens tystnad. Här är ett privat vinsthungrigt företag som slår vakt om en i praktiken global monopolställning — och bara några få verkar ha invändningar. Vilket annat storbolag skulle komma undan som Facebook? Genom att allt fler nu får sina nyheter via dem är situationen allvarlig. Uppgifterna om att de med sina logaritmer styrde nyhetsflödet till Trumps fördel bör tas på allvar. Och även om det inte är sant, bara ett rykte, så visar att själva misstanken öär möjlig hur obehaglig deras dominans blivit.

Det enda sättet att få dem att ändra politik och börja svara på kritiska frågor är att avsluta sitt eget Facebook-konto. De är inte annorlunda än andra företag. Om kunderna vänder dem ryggen får det konsekvenser. Gör det. Jag har för länge sedan valt bort företaget, men är ändå välinformerad och har vänner. Facebook ger mig lika starka känslor av kladdigt obehag som Donald Trump gör.

Mer lästips. I helgen hade Sydsvenskan en intressant summering av normkritikens ställning i kulturlivet. Filip Yifter-Svensson har helt enkelt träffat folk och ställt frågor hur det egentligen förhåller sig, bl a med det omskrivna ”UR-fallet”. Det är verkligen förvånande hur snabbt och odramatiskt normkritiska arbetsmetoder tagit plats i olika verksamheter, från utbildningar till muséer. Man kan ha invändningar mot ett slags ”billig” normkritik som bortser från makt och privilegier och övergår till chic pose, men en hel del av den gälla kritik som nu hörs regelbundet — och ofta helt oreflekterat — i kulturdebatten framstår i skenet från artikeln som … tja … platta fall. Normkritiken framstår i artikeln som inte ett dugg centralstyrd från Kulturdepartementet, utan rotad i enkla frågor och en vilja att undersöka orättvisor.