Verkligheten ropar på europeisk fördelningspolitik

Det bor uppskattningsvis 90 000 svenskar i Spanien. Lika många som i Växjö. Med stor säkerhet är de flesta pensionärer som förverkligat drömmen att leva sina sista år vid varma stränder. I en del städer längs Solkusten kommer femtio procent av alla pensionärer från norra Europa. De har blivit EU:s växande ålderdomshem. Platser dit man åker för att dö lycklig.

Socialantropologen Anna Gavanas har tidigare skildrat arbetslivet för städare i RUT-systemet. Men i sin nya bok ”Pensionärsplaneten” har hon undersökt de svenska Spanienpensionärernas villkor. Det är en underbar bok som präglas av hennes växande förvåning och fascination.

Nästan alla hon möter grubblar över klassiska integrationsfrågor. Ambivalensen till svenskheten är enorm. De flesta markerar distans till den svenskkoloni de tillhör, ibland till och med förakt. Men ändå äter de på Restaurang Plankstek, bokar tid på Hårsalong Klipp och lyssnar på Solkustens svenska radiokanal. En taxichaufför som kör Gavanas till ett möte säger menande att ”här bor bara utlänningar”.

De lever helt enkelt i svenska enklaver omgivna av andra invandrade nordeuropéer. Många lär sig ingen egentlig spanska och de umgås aldrig med spanjorer. De utvecklar identitet, solidaritet och system för ömsesidig hjälp. En del jämför, med skämtsamt allvar, sin etniska gemenskap med de i Rosengård.

Stereotypen att Spanienpensionären är en rik golfspelare i randig pikétröja förflyktigas snabbt när Gavanas börjar sin undersökning. I stället möter hon ett tvärsnitt av det svenska klassamhället. En del bor i villa, andra i höghus.

Fattigpensionärernas påtagliga närvaro är intressant — och oväntad. Med pensioner på 7 000 kronor i månaden är det enklare att klara sig i Spanien, även om livet även där kan bli väldigt påvert. Hon besöker svenskar som bott flera år i husvagnar i avsides liggande trailerparks. En gammal byggnadsarbetare från Östersund är hemlös och tigger på stranden. Kommer det nya pensionssystemet tvinga olyckligt lottade att utvandra? Frågan är inte omotiverad. Gavanas träffar en kvinna som arbetat länge i Spanien, nu ska gå i pension men upptäcker att hon inte har råd att återvända till Sverige.

Runt Spanienpensionärerna har det växt fram en tjänstesektor som präglas av andra migranter. Den etniska arbetsdelningen upprepar bekanta mönster. Det är vanligt att städare och hemvårdare kommer från Colombia eller Rumänien. Medan yngre invandrade svenskar arbetar som hantverkare, sjukgymnaster och mäklare. Pensionärsplaneten framstår som ett migrantsystem.

I livets slutskede slår klassamhället till. Inför döden är ingen lika. När partnern dött, man fyllt 95 år och kroppen faller samman blir livet på Solkusten prekärt. De flesta flyttar hem, medan andra klamrar sig fast i det längsta. Eftersom den spanska äldreomsorgen är obefintlig så letar de kreativa lösningar i skärningspunkterna mellan civilsamhället, marknaden och staten. För de med pengar finns fina skandinaviska äldreboenden. Men de obemedlade riskerar att bli övergivna. De kanske inte ens har råd med flygbiljett tillbaka till Sverige.

Gavanas bok är intressant på många vis. Den pekar bland annat på det fenomen andra forskare börjat kalla ”den banala europeiseringen av Europa”. EU:s regeringschefer sitter i ständiga krismöten. Journalister spekulerar om unionens sammanbrott. Men samtidigt pågår ett vardagsliv som i accelererande tempo binder samman medlemsländerna. Den fria rörligheten uppfattas av de flesta som helt naturlig, som om den alltid funnits. Det är mest politiken som inte hänger med.

Svenska pensionärer har flyttat till Spanien i femtio år. Men EU:s målmedvetna upprensning av alla gränshinder innebär att det som tidigare var ett komplicerat äventyr har förvandlats till en baggis.

Men hennes bok uppmärksammar också olika aspekter av den europeiska ojämlikheten. Livet som invandrad svensk på Solkusten gynnas av landets låga löner och bräckliga välstånd. För hen medför EU:s regionala ojämlikheter den privilegierades frihet. För de rumäner som arbetar i samma strandstäder är den en tvångströja. Verkligheten ropar på en samlad europeisk fördelningspolitik. Är det nån som lyssnar?

Per Wirtén

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s