Arabiskt fängelse

De första nyhetsrapporterna från slaget om Mosul smattrade av tillförsikt. Äntligen skulle IS och ”kalifatet” få på nöten. Den stora revanschens ögonblick närmade sig. Vem tänkte inte så? Jag gjorde det. Men sedan några veckor har tonläget dämpats. Det verkar inte gå så bra. Inga jihadister har kastat sina vapen och flytt mot säkrare marker, i stället verkar de fortfarande vara övertygade om att den samhällsordning de försvarar är mänsklighetens räddning.

Varför blir vi så förvånade? Borde inte den revolutionära islamismens dragningskraft blivit uppenbar för länge sedan? Den politiska utopismens förmåga att förtrolla är gammal. Drömmen om apokalypsens närhet har alltid funnits — i synnerhet bland européer. Det här är inte första gången.

I Europa har de frivilliga som strömmat till det självutnämnda ”kalifatets” försvar beskrivits som småkriminella, deprimerade och allmänt identitetsupplösta individer som radikaliserats. Det är säkert riktigt för en del. Men varför denna starka vilja att uppfatta jihadister som offer i stället för subjekt med politisk övertygelse och passion?

Den revolutionära islamismens utopiska projekt har hamrats fram under årtionden. Våldet har hela tiden varit integrerat. Att IS utropade ett nytt ”kalifat” innebar något avgörande nytt, genom att att det politiska löftet omsattes till en stat, ett laboratorium för en alternativ ordning. Det bevisade att en annan värld är möjlig — här och nu. Är det konstigt att det framkallade förhoppningar bland nedtryckta människor i Mellanösterns storstäder?

I boken ”Islamic Exceptionalism” (som jag recenserade på de här sidorna 5/1) citerar Shadi Hamid en spansk imam, som är engagerad i olika mellanreligiösa dialoger. Han påpekar att drömmen om ett återskapat kalifat — alltså en förenad islamisk stat som omfattar religionens vidsträckta regioner — legat djupt förankrad hos många muslimer, att de drömt om det på liknande vis som judarna gjort om Sion. ”Kalifatet finns i våra hjärtan, även om vi inte vet vilken verklig utformning det kommer få.” Möjligen kan man säga att IS iscensätter gamla drömmar i Mellanöstern på ungefär samma sätt som kommunismens löfte om det klasslösa samhället gjorde i Europa.

Konflikten mellan det öppna samhället och den revolutionära islamismen är därför inte i första hand en militär, utan en grundläggande politisk. Det är en strid om hoppet, om framtiden, om vem som kan erbjuda en frihet från rädsla.

I en av det nya årets första Ekosändningar (2/1) presenterade freds- och konfliktforskaren Erik Melander några dystra slutsatser om 2016 från den så kallade Konfliktdatabasen vid Uppsala universitet. När Obama tillträdde deltog USA i fyra krig. De har nu ökat till sju. Samtliga utkämpas i länder där den revolutionära islamismens rörelser är på offensiven. Inget av dem rör sig i rätt riktning. Hur många fler kommer Trump addera under sina år i Vita huset?

Så här sade Melander: ”Det viktiga nu tycker jag är att dra lärdom av att den här typen av krigföring inte verkar fungera. [ … ] Det vi behöver göra nu är att ta ett steg tillbaka och se att det här är inte ett rimligt sätt att främja säkerhet och utveckling.”

Jag silar nyheterna från Mosul genom hans slutsatser. Det är möjligt att rysk, turkisk och syrisk militär snart börjar röra sig mot Raqqa, med en helt annan hänsynslöshet mot civila än den försiktighet den irakiska iakttar i Mosul. Är det här verkligen rätt väg för att släcka den revolutionära islamismens lockande låga — för att vinna den övergripande striden om framtiden?

För en tid sedan kritiserade den amerikanska filosofen och socialdemokraten Michael Walzer vänstern för att inte förstå situationens allvar (Dissent 1/2015). Han menade bland annat att vaksamheten mot religiös extremism tonats ner av rädslan att hamna i islamofobi. Kritiken är inte obefogad, men jag anser att han gjorde det ödesdigra misstaget att beskriva alla olika slags islamismer som en enhetlig fiende till det öppna samhällets ideal. Man bör naturligtvis göra motsatsen. Särskilja dem för att söka bundsförvanter när så mycket står på spel.. Demokrati i Mellanöstern är inte längre möjlig utan islamistisk medverkan. Revolutionärerna måste isoleras från huvudfåran, annars är striden förlorad.

Men det som fångade mig var några korta rader där Walzer sätter sitt hopp till en ny form av så kallad containmentpolitik. Det var en hållning som utvecklades under det kalla krigets inledande skede av den amerikanska diplomaten George Kennan. Han ansåg att Sovjetkommunismen var dödsdömd, eftersom den inte kunde förverkliga invånarnas förväntningar om bättre liv. Västvärlden borde därför i ett slags fientligt stillestånd vänta ut sammanbrottet. Det gällde att spela noll – noll tills motståndaren utmattad föll samman och kunde bäras ut från arenan. I Europa blev den framgångsrikt vägledande.

Kennan varnade ihärdigt för en militarisering av det kalla kriget. Han var en övertygad antikommunist, men uppfattade hela tiden konflikten som en politisk om oförenliga ideal.

Vad Walzer verkade mena med en ny containmentpolitik var att inringa ”kalifatet”, skydda omvärlden mot terrorn och inte inleda något befrielsekrig utan i stället låta glansen från den förverkligade utopin långsamt brinna ut och implodera. Barbariet har ingen framtid. Det existerar inga lojalt jublande folkmassor i Raqqa. Strategins etiska dilemma blir visserligen en upprepning av det kalla krigets: att tvingas acceptera mänskligt lidande i väntan på sammanbrottet. Men siffrorna från Konfliktdatabasen i Uppsala ger stöd för den svåra återhållsamheten: krig fungerar inte i den här situationen.

Konflikten med den revolutionära islamismen har sedan 11/9 2001 successivt växt sig så omfattande att 00-talets tilltro till bombpolitik blivit överspelad. Revolutionärerna är inte längre spridda grupper i de afghanska bergen eller små kretsar i Kairos källarvåningar. Fredsforskaren Wilhelm Agrell har sedan några år beskrivit situationen som ett accelererande tredje världskrig med komplicerade frontlinjer. Konflikten verkar nu kräva en liknande, men aldrig särskilt inspirerande, uthållighet som gubbarna i John Le Carrés spionromaner rörde sig i — The Long Game.

Den stora katastrofen och det avgörande argumentet för militär återhållsamhet är att ingen av regionens politiska alternativ till ”kalifatet” och revolutionärernas utopier befinner sig ens i närheten av det öppna samhällets ideal. De arméer som nu sätts i rörelse mot IS representerar varken hopp eller frihet. Så länge det förhåller sig så kan de pågående krigen i Mellanöstern bara utmynna i fortsatta mänskliga nederlag. Frihetens agenter är ännu för svaga.

Även om IS besegras militärt, deras ledare infångas och avrättas kommer den revolutionära islamismen finnas kvar som politiskt alternativ, antagligen med oförändrad eller till och med stegrad intensitet. Utopin är större än IS. Den verkar ha en förmåga att efter varje bakslag återkomma i andra former på nya (och fler) platser.

Den revolutionära islamismen kan inte besegras så länge resten av arabvärlden är ett fängelse, med Abd al-Fattah al-Sisi som vår tids motsvarighet till 1970-talets Augusto Pinochet. Det är den fortsatta arabiska förnedringen, den lågintensiva skräcken, som gör de svarta fanorna och det revolutionära våldet så lockande — inte för de stora folkmassorna, men för tillräckligt många för att göra dem till ett dödligt totalitärt hot. Ska de övervinnas behöver klockan på något mirakulöst vis vridas tillbaka, som på ett äggur, till den arabiska vårens försök att bända upp fängelseportarna. Är det möjligt?

Kanske att ett containmentpolitiskt synsätt på IS där militarismen skjuts åt sidan kan innebära ett litet andrum, en möjlig chans att någonstans återigen öppna de arabiska järnburarna. En Illusion? Det vet vi inte. Men däremot vet vi helt säkert att krigen är ett sådant självbedrägeri. Jag hoppas att offensiven mot Mosul bevisar att mina farhågor är obefogade. Men jag befarar att den förhoppningen också är en förbiilande illusion.

Per Wirtén

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s