Jan-Werner Müllers bok om populismen har fått stor uppmärksamhet i Sverige. Jag tycker hans analys är för stel och formalistisk, på statsvetenskapligt manér. Populismen går inte att fånga som en ideologi. Den bör i stället förstås som ett sätt att göra politik och tala om samhället. I stället tycker jag att den amerikanska skribeten John B Judis fångar populismens rörlighet på ett mer vinnande sätt i sin nya och behändiga lilla bok The Populist Explosion. Den är verkligen användbar.

Hans distinktion mellan höger- och vänsterpopulism är klargörande på ett nästan befriande vis. Den ursprungliga vänsterpopulismen delade upp samhället i två poler: folken och eliterna. Men högervarianten, som är nyare och tog form först med Richard Nixon och George Wallace tillför en tredje pol. De menar att eliterna gullar med en tredje part, som kan skifta men alltid är ”de andra”, de kan vara invandrarna, muslimerna, de svarta eller andra. Högerpopulismen är på så vis triangulär.

Judis berättar den amerikanska populismens historia på ett enkelt vis fram till de senaste två (framgångsrika) upplagorna: vänsterns Occupy Wall Street och Bernie Sanders samt högerns Teaparty och Donald Trump.

Jag har svårare för bokens andra del om Europa. Hans berättelse är lika enkelt klargörande här. Men jag anser det är ett misstag att kalla SD, nationella Fronten, etc för populister. De hämtar kraft ur ett helt annat historiskt klangrum — den radikala nationella konservatismens. Den finns inte i USA, men har en förfärlig historia i Europa. Men sedan har de lärt sig hur man kan göra politik och tala om samhället av de amerikanska ögerpopulisterna som Pat Buchanan. Yttersta högern kommunicerar flitigt över Atlanten. Trump har på samma vis lärt sig mycket av Wilders och Le Pen.