Jag var på Stadsteatern i går och såg en amerikansk remix på Måsen med den fåniga titeln Dumma jävla mås. Pjäsen är so-soo. Men skådespeleriet helt underbart, så där som man sälla ser men gör teater till en otrolig njutning, svår att beskriva men som framkallar en känsla av svävning där allt är så lätt så lätt.

Det kändes som en mycket speciell kväll. Pjäsen är full av korta monologer som ofta är riktade till publiken. Efter ett jag började den applåders, som man gör med solon på en jazzkonsert. Och så hände det som aldrig händer … eller var det en inrepeterad del av föreställningen? Nils Poletti, suverän i sin roll, har förlorat sin flickvän och vill ha tillbaka henne. Han vänder sig till oss och frågar om råd. En mansröst ropar ”Skicka ett sms”. Poletti fångar upp det snyggt, som om det var en integrerad del av manuset. Då kommer en kvinnas röst från raden bakom mig: ”Ge henne ett grönt äpple”. Poletti är återigen lika snabb att fånga upp rådet. Då fortsätter kvinnan att berätta att det gjorde ju hennes man på deras andra dejt för 34 år sedan. Han köpte ett grönt äpple på Hötorget. ”Och se hur bra det gick, han sitter ju här och vi är fortfarands gifta.” Poletti och kvinnan hamnar i ett slags samtal. Och jag vet inte. Var det spontant, den där typen av kommunikation som aldrig händer i en teatersalong, eller var det arrangerat? Jag vet inte.

I pausen hör jag kvinnan prata med paret bredvid i samma rad. Hon säger att det var väl kul för honom att få höra ”hur det gick för oss”. Vad ska man tro? Det kändes som en märklig kväll. Fantastiskt skådespeleri. Fin regi. Och så vittnesmålet om äpplet.