Polsk favorit

Bokens omslag ser ut som en vacker gammal chokladask. den har bara nittio glesa sidor. Men den är skriven av Andrzej Stasiuk, duggregnens och sommarledans litterära mästare. Naturligtvis heter den Liten bok om döden. Behöver jag säga nåt mer?

Stasiuk skreb för några år sedan den oförglömliga romanen Taksim, en av de bästa Europaromaner jag läst på senare år. Två moderna gårdfarihandlare åker omkring med en bucklig skåpbil mellan marknader i Polen, Slovakien och Ungern. Inget händer. Fattigdomen är stor. Framtiden ett öde ingen kan påverka. Det regnar. Bilen slirar. Vodkan är ljummen. Men oväntat accelerar den på slutet och förvandlas till en klassisk saga om en fattig ung man som måste bege sig till den onda riddarens borg (i Rumänien, förstås) för att befria den inlåsta prinsessan och sedan fly till Orienten. Touché. Så jävla bra.

Liten bok om döden är bara en handfull korta texter om just döden. De är rentvättade. rakare. Enklare, Inte så fyllda av tung gyttja och gammal baksmälla som hans tidigare böcker. De är helt enkelt klassiskt vackra. Den längsta handlar om hur en av hans barndomsvänner från Warszawas arbetarkvarter, som länge var testförare för Polski Fiat på en oval racerbana, under en bilresa till Budapest berättar att han snart ska dö i en obotlig sjukdom. Det väcker minnen. Men innebär också att Stasiuk följer sin väns sista resa mot slutdagen. Jag kan slå upp texten var som helst och läsa på slump. Såååå vackert.

I bokens första text skriver han däremot om sin farmor som med total självklarhet trodde på spöken: ”Snart kommer de sista farmödrarna som har sett andevärlden med egna ögon att vara döda. Som har betraktat den med tro och lugn, men givetvis även med skräck. Med dem försvinner också den levande, påtagliga övernaturliga verkligheten. Förutom enstaka utvaldas mystiska erfarenheter kommer vi då att vara hänvisade till en svår ocj ansträngande tro på att det okända ändå existerar. Vardagens släta, polerade yta kommer lydigt att visa upp vår egen platta spegelbild som vore den djup.”

Min mormor ansåg också att det fanns övernaturliga fenomen man måste ha respekt för. De är bara där, på en annan sida men tätt intill. En gång berättade även min mamma att hon hade egna erfarenheter av ”spöken” i sitt barndomshem, en liten lägenhet på baksidan av ett missionshus. Är det en brist på mänsklig föreställningsförmåga att inte kunna tro på sånt?

Upptäck åtminstone Stasiuk. Boken är översatt av Tomas Håkansson och utgiven av Ersatz.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s