Andra utvägar

Donald Trump har lovat att miljoner papperslösa i högt tempo ska deporteras. Än så länge finns bara en försiktig presidentorder, men han verkar ändå föreställa sig hur de i samlade svep förpassas ut ur landet. I Sverige har den rödgröna regeringen liknande ambitioner, men i mindre skala. Anders Ygeman drömmer om att kunna deportera 80 000 personer på kort tid. Polisen ska kunna göra razzior på arbetsplatser, även om det inte finns misstankar om brott — en metod som för länge sedan övergivits i USA. Socialsekreterare tvingas lämna ut uppgifter om papperslösa. ID-kontroller på gatorna ska intensifieras, med utvidgad rätt att samtidigt samla in fingeravtryck. Regeringen försöker nu skapa ett deportationsmaskineri som förvandlar REVA till en mjuk uppvärmning. Ygeman ligger ett steg före Trump.

Det här är inget nytt i svensk politik, men hårdheten accelererar. Den så kallade återvändandepolitiken har fått växande betydelse de senaste femton åren. Förvaren Migrationsverket använder vid tvångsutvisningar har successivt fått fler platser och kan jämföras med de läger som fanns under andra världskriget.

I varje intervju är Ygeman kompromisslös. De papperslösa ska ut ur landet. Hans argument är obestridliga: de har ingen laglig rätt att leva i Sverige och deras närvaro underminerar arbetsmarknaden.

Men är det verkligen så enkelt? Inte alls, säger ett helt koppel unga forskare i en fet antologi med det torra namnet ”Irreguljär migration i Sverige”. De papperslösa är visserligen utvisningsbara, men de har också rättigheter av olika slag. Situationen är i själva verket komplicerad och oklar. Mellanrummen för mer hållbara lösningar än ensidig polisjakt är större än regeringen vill avslöja.

Om de döda i Medelhavet blivit migrationspolitikens yttre smärtpunkt, så är de papperslösa den inre. När asylreglerna blir snålare växer antalet papperslösa, sambandet verkar omedelbart. I Sverige är de tiotusentals, i Europa kanske åtta miljoner. En del har anlänt utan tillstånd på jakt efter arbete, många lever kvar trots att deras visum gått ut och andra är asylsökande som fått avslag. De exploateras rått av näringslivet med timlöner på mellan 20 och 60 kronor. De flesta arbetar hårt, klamrar sig kvar till varje pris, drömmer om att få tillhöra Sverige — men ges inget som helst hopp om att någonsin få arbetstillstånd. De vandrar i en nersläckt tunnel utan öppning.

I antologin karakteriserar kulturgeografen Erika Sigvardsdotter dem som ”fysiskt närvarande men officiellt frånvarande”. Det är ett spöklikt tillstånd.

Men det är inte bara deras hårda villkor som skapar återkommande vågor av oro. Deras närvaro ifrågasätter också den moderna medborgarskapstanken. Och deras växande antal hotar systemen med gränspolitik, asylrätt och migrationslagar. De rör till det fastslagna. Den papperslösa har blivit en gestalt med djup sprängkraft. Samtidigt berättar Sofi Jansson i en intressant historisk tillbakablick hur den demokratiska staten ofta pekat ut grupper som utvisningsbara, som om staten av någon anledning behöver ”de oönskade”.

Andra forskare i antologin tar fasta på hur motsägelsen att vara både utvisningsbar och ha rättigheter landar i vardagligt svenskt samhällsliv. Hur ska myndigheter och medborgare egentligen förhålla sig? De är förbjudna att arbeta, men är samtidigt i vissa avseenden skyddade av arbetsrätten. De är utvisningsbara på gatan, men har rätt till sjukvård som inte kan vänta. Deras barn kan gå i skolan, men aldrig bli medborgare. Ska papperslösa kvinnor som terroriseras ha möjlighet att få skyddat boende eller ska fortsatt misshandel vara ett pris de måste acceptera?

Sverige kan inte heller rubba de papperslösas rättigheter hur som helst eftersom de är fastslagna i EU-direktiv, Europakonventionen eller olika protokoll och beslut från FN.

Juristen Niklas Selberg beskriver, i en befriande formulering, hur detta framtvingar ”en rättslig balansakt” mellan deportationspolitik och att respektera de rättigheter som slagits fast — och som dessutom har en tendens att långsamt vidgas. Den rödgröna regeringen verkar nu beslutsamt överge allt intresse för en sådan balansakt. Det är inte särskilt framsynt. Men var finns protesterna?

USA är inte bara Donald Trump. Där finns även annat att lära. I kalifornisk lagstiftning har till exempel papperslösa arbetare ett helt annat skydd än i Sverige. Juridiska regler gör att de kan driva processer mot arbetsgivare utan att riskera utvisning. Utpressningsläget är på så vis upphävt. Arbetsrätten väger tyngre än utvisningsbarheten.

Det är ingen tillfällighet att USA:s fackliga rörelse går i spetsen för migranters rättigheter. Exploateringen av papperslösa hotar ju alla löntagares villkor. Enklaste sättet att ändra på det är inte massutvisningar, men att göra förhållanden och löner lika för alla. Det undergräver inte den reglerade invandringens principer, som alltid påstås i svensk debatt, utan stärker dem.

Många progressiva storstäder har dessutom förklarat sig vara Sanctuary cities — Skyddade städer — där tjänstemännen, även poliserna, är förbjudna att samarbeta med den federala myndighet som sköter deporteringarna. I Chicago, Los Angeles och New York är det därför omöjligt för gränspolisen att tvinga ut uppgifter från socialsekreterare, lärare och andra.

De amerikanska exemplen visar hur rättigheterna kan stärkas i den ”rättsliga balansakten” utan att utvisningsbarheten för den skull upphävs. Sverige är inte ens i närheten av liknande skyddsnät. Varför är de rödgröna i Sverige så demonstrativt ointresserade av sådana modeller? Här dominerar i stället det brutala synsättet att livet ska göras så outhärdligt att flykten till sist upprepas, men nu bort från Sverige. När jag berättar om politiken för amerikanska vänner som arbetar med migrationsfrågor tror de inte sina öron. ”In Sweden? Who could believe that?”

I antologin diskuteras flera exempel på hur både tjänstemän och politiker i svenska städer trots allt hittar manöverutrymme. Det finns alltid luftfickor i det motsägelsefulla läget mellan rättigheter och utvisningsbarhet som kan användas. Men hur länge till?

Regeringens hårda utvisningspolitik cementerar nu fast positioner där ingen part kan vinna — varken staten eller de papperslösa. Alla kommer inte kunna deporteras, antagligen inte ens en majoritet av dem, om vi inte ska acceptera dagliga id-kontroller på gator, arbetsplatser, pendeltåg och bussar i ett system där vita passerar ostörda medan alla med mörkare hudfärg stoppas. Vem vill leva i ett sådant land? Men att deportationsmaskineriet misslyckas gör inte situationen bättre för de papperslösa. De som inte kan återvända till sina gamla hemländer tvingas fortsätta arbeta i ett existentiellt tomrum utan minsta hopp om bättre liv. Staten förvägrar dem rätten att någonsin få rättigheter. Inte ens deras barn kan drömma om fria liv.

Borde de papperslösas motsägelsefulla situation — samtidigt utvisningsbara och rättighetsbärare — inte kunna avspeglas i en politik präglad av samma motsägelsefullhet? Den rättsliga balansakten behöver en kompromiss där statens rätt att utvisa inte bara skruvas ner utan också uppvägs med en formaliserad möjlighet för papperslösa att få permanent uppehållstillstånd.

I USA skapade Barack Obama en sådan kombo av deporteringar och vägar till medborgarskap för åtminstone vissa papperslösa. Varför kan man inte tänka sig motsvarande i Sverige, genom till exempel en användbar bro in via reglerna för arbetskraftsinvandring? De papperslösa kommer inte försvinna. Regeringens hårda politik är ett mörkt bedrägeri och en verklighetsflykt. Varför väljer den Trump och inte Obama?

 

Maja Sager, Helene Holgersson & Klara Öberg (Red): Irreguljär migration i Sverige. (Daidalos).

en möjlig öppning till just det et behöver uppvägas med att ge de papperslösa en möjlig öppning till just det tillsttid.

llstill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s