Den elfte september 2001 bodde jag tillfälligt i USA. Under hösten och vintern såg jag hur George W Bush utvecklade sin yxiga strategi för ett ”krig mot terrorismen”. Konsekvenserna blev katastrofala på alla fronter.

Men på en punkt hade jag inga invändningar. När den talibanska regeringen i Kabul slöt upp bakom al-Qaida blev den amerikanska invasionen oundviklig. Oppositionsgrupper störtade regimen och amerikanerna jagade Usama bin Laden i bergen. Det finns enstaka krig värda att stödja. Det i Afghanistan var ett sådant. FN drog samma slutsats.

Efter hand utvecklades kriget i allt mer oklar riktning. Det hamnade i skuggan av USA:s vansinniga ockupation av Irak. Och det förvandlades så småningom till ett svårt inbördeskrig, där i första hand talibanerna dödade tusentals civila.

I torsdags kom regeringens utredning ”Sverige i Afghanistan 2002 – 2014” (SOU 2017:16). Slutsatserna är försiktiga, men har hårda innebörder. Krigsinsaten inleddes redan 2002 med en blygsam grupp under ISAF, men växte sedan successivt och blev från åren runt 2006 aktiv i det afghanska inbördeskriget. Den svenska armén var visserligen en liten aktör, men för Sverige var insatsen stor, den största i modern historia.

Man kan enkelt säga: aldrig mer — i varje fall inte på det sätt som skedde i Afghanistan.

Jag tillhörde dem som länge argumenterade för kriget, som ett försvar av en konstitutionell ordning mot den revolutionära islamismens tyranni. Även om regeringen i Kabul var en rutten kleptokrati var det enkelt att ta ställning i konflikten. 2010 avvisade jag kraven på tillbakadragande i en ledare i Arena (1/2010), men beskrev läget som ett outhärdligt dilemma. Om militären lämnade landet skulle det innebära ett frihetligt nederlag, men om militarismen fortsatte sätta dagordningen var ett politiskt nederlag oundvikligt.

Det var ett krig som rullade i helt fel riktning. När regeringen beslutade att skicka fler trupper var motiveringarna märkligt suddiga och retoriken fluffig. Gränsen mellan ISAF och den amerikanska armén suddades långsamt ut. 2008 fick de båda en gemensam (amerikansk) befälhavare. Då borde Sverige trots alla argument (även mina) ha lämnat Afghanistan. Andra länder hade börjat göra det.

Kritiker började anklaga regeringen och krigsmakten för att mörklägga hela insatsen. Utredningen ger faktiskt visst stöd för påståendet. Ingen berättade vad de egentligen sysslade med där borta och hur operationens karaktär förändrades. När döda svenskar började komma hem stod alla svarslösa. Var det här verkligen rätt sätt för Sverige att solidarisera sig med de som hotades av den revolutionära islamismens onda drömmar?

2010 kom journalisten Bob Woodwards bok Obama’s Wars där han närgånget, men med anonyma källor, skildrade diskussionerna i Obamas innersta kretsar hur landet bäst kunde dra sig ur kriget. Ingen skugga faller över Obama. Men boken avslöjade den tidigare Bushadministrationens chockerande ointresse för Afghanistan. Obama upptäckte att den amerikanska armén saknade strategi, men ännu värre var att det inte ens fanns fastslagna syften med kriget. Det pågick, men ingen kunde förklara varför.

I det sammanhanget — ett fullständigt vanstyrt krig — är det inte så konstigt att Sverige misslyckades uppnå sina humanitära målsättningar. Men det är inte svårt att tolka utredningen som att även Sverige hade väldigt svävande mål. De var formulerade så att de aldrig riktigt kunde uppnås. Så kan krig inte skötas.

Men för ett av de fastslagna målen var insatsen ändå en framgång, noterar utredaren Tone Tingsgård på sidan 27. Den gynnade nämligen ”utvecklingen av vissa delar av Försvarsmaktens förmåga”. Det är hennes mörkaste slutsats. Var kriget helt enkelt mest ett efterlängtat träningsläger för krigsmakten?

Kriget i Afghanistan framställdes ofta som en humanitär intervention. Men det var hela tiden något annat, ibland oklart vad. Jag tror det är frånvaron av klarspråk som gör att Sveriges engagemang från blev slirigt. Det vilade en anda av ohederlighet, av partiell mörkläggning, över hela krigsinsatsen. Eftersmaken är fadd. Doften lika unken som från ett aldrig vädrat sjukrum.

Utredningen undviker dock de mest brännande frågorna. Under vilka villkor ska Sveriges krigsmakt engageras i avlägsna länder? Varför övergavs den tidigare FN-linjen för att i stället glida in i operationer ledda av Nato och USA? Bör Sverige sluta skicka stridande förband och i stället koncentrera sig på rent humanitära bidrag i konfliktzoner? Det värsta som kan hända är att även utredningen mörkläggs. Utrikespolitiken behöver demokratiseras. Insatsen i Afghanistan blev ett exempel på motsatsen.

För mig och många andra återstår också den egna frågan: Hade jag fel som länge stödde krigsinsatsen? Trots bistra summeringen är jag inte säker på svaret. Även misslyckade strider kan ha varit rätt att utkämpa.

Per Wirtén