Våldtäktslögn

Nazitysklands fall utlöste en storm av våldtäkter. Amerikanska och sovjetiska soldater verkar ha utlovats tyska kvinnor som krigstroféer. Vittnesmålen är ohyggliga. Berlin var ett inferno där männen strövade omkring som rovdjur. De kunde stå i långa köer för att penetrera nästan medvetslösa kvinnor. Ingen gick säker, en del som drabbades var bara 9 år, andra 69. Våldtäkterna tog inte ens slut med freden, utan fortsatte under flera år.

Men var i München, Bremen eller Berlin finns några minnesplatser? De flesta av de våldtagna hann dö innan deras berättelser erkändes. I äldreboenden lever fortfarande enstaka med sin livslånga ångest.

Historikern Miriam Gebhardts ”När soldaterna kom” är den första mer heltäckande undersökningen av både våldtäkternas helvete och den efterföljande mörkläggningen. Den kom på tyska 2015, sjuttio långa år efter freden.

De sovjetiska övergreppen har beskrivits tidigare, bland annat i Jens Orbacks djupt berörande ”Medan segern firades” (2007) om hans mors och mormors upplevelser i Pommern. Men Gebhardt adderar nu de allierade soldaternas våldtäkter i västra Tyskland. De ensidiga bilderna av hur glada amerikaner delade ut choklad och kysste förväntansfulla tyskor är för evigt avbokade.

Gebhardt sänker försiktigt det förmodade antalet våldtäkter till 860 000, men det är fortfarande enormt många, kanske utan motsvarighet i något annat modernt krig. Beräkningarna är osäkra. Ingen kommer någonsin veta den exakta sanningen. Zonen där beskydd, prostitution, tvång och våldtäkt möttes var grå och oklar. Vittnesmålen avslöjar påtvingade val med förfärliga konsekvenser.

De senaste femton åren har den tyska befolkningens lidande börjat uppmärksammas: massdeportationerna, flyktingtågen och nu våldtäkterna. Forskarna har börjat intressera sig för de människor Stig Dagerman mötte i sina reportage ”Tysk höst” i Expressen 1946. Men det är svårt. Hur gör man det utan att förminska deras egna brott? Gebhardt understryker att de flesta våldtagna själva bidrog till kriget och folkmordspolitiken. Hon föreslår en ”tvetydighet”. Räcker det? Jag tror den är ohållbar om man inte först infogat Förintelsen som en grundstomme i europeisk politisk identitet. Tyskland är inte ett land som andra.

Att de våldtagna sedan skambelades, övergreppen bagatelliserades och de som födde ”våldtäktsbarn” länge förvägrades ekonomisk ersättning var som en förlängning av våldet. Först kom soldaterna och sedan den manliga statsapparaten. De ansågs solka den nationella och patriarkala hedern. Deras minnen trasslade till det kalla krigets klara konfliktlinjer.

Skillnaderna mellan Väst- och Östtyskland blev stor. I Väst inleddes trots allt rättsprocesser där de våldtagna kämpade för ett erkännande. I landets östra del blev frågan strängt förbjuden av den sovjetiska befrielsemyten. I Gebhardts bok finns därför inga berättelser alls från de som kom att leva i DDR. Lika ogenomtränglig är tystnaden kring de pojkar och män som våldtogs. För vem kunde de berätta om sina livslånga trauman och sönderrivna liv?

 

Miriam Gebhardt: När soldaterna kom.

Översättning: Margareta Zetterström.

Karneval förlag.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s