Vad ska vi göra av Luther?

Det är 500 år sedan Martin Luther påstås ha spikat upp sina teser på slottskyrkan i Wittenberg. I den religionsfrånvända svenska kulturdebatten är jubiléet inte särskilt påträngande.. Men teologi är mer relevant och spännande än de flesta tror. Den är ett parallellt rum till den samhällsengagerade filosofins.

I den lilla boken ”Inte allena” skriver de båda teologerna Patrik Hagman och Joel Halldorf om hur den doktrinära lutherdomen egentligen är ett modernt 1900-talsfenomen. Den förstärkte nationalstatens strävan efter politisk maktkoncentration och kulturell likriktning. Den kunde böjas efter modernitetens mallar. Det räcker egentligen att gå in i en svensk landskyrka för att förstå: homogeniteten, renheten, det klargörande ljuset, den underliga frånvaron av hemligheter. De små missionhusen är enklare, men förvillande olika sekulära samlingslokaler från samma tid som biografer och folkets hus.

I Sverige fogades kyrka, nation och stat samman till en orubblig triangel. Kyrkklockorna ringde över den moderna och funktionalistiska välfärdsstaten. I skolorna sjöng alla morgonpsalmer långt in på 1960-talet. När de stora förorterna byggdes fick kyrkorna alltid framträdande plats och tidsenlig arkitektur. Men samtidigt rullades en vinnande berättelse ut över landet om hur modernitet, vetenskap och sekularisering var oförenlig med religion. Det var verkligen förvirrande — och är fortfarande det.

Utländska forskare har karakteriserat förhållandet som ett ”belonging without believing”. De flesta svenskar är fortfarande medlemmar i kyrkan och känner något slags tillhörighet, men uppfattar sig ändå inte som troende — utan som ”moderna”. Tro kan man möjligen ha i sitt privata liv, men inte i det offentliga.

Men nu utmanas den här ordningen av både globaliseringen och invandringen. När nationalstatens idé om politisk suveränitet och kulturell likhet slutar att fungera spricker gamla lutherska svar på religionsfrågan. 1900-talet är helt enkelt slut. Stora saker håller på att omförhandlas.

Troende följer nu synliga regler för att leva i sanning med sin Gud. Uttrycket ”att tro” har börjat ersättas av ”att praktisera sin religion”. Den lutherskt präglade uppdelningen mellan sekulärt och religiöst, mellan politikens liv på torgen och trons i de tillbakadragna rummen, ifrågasätts varje dag. Det skapar hätska reaktioner. En liten slöja verkar kunna välta ett stort samhälle.

Det är utifrån den växande sprickan i systemet som Hagman och Halldorf kritiserar arvet från Luther. De vill undanröja den förenklade summeringen av reformationen som ”tre allena”: att ett kristet liv ska vila på Bibelns ord allena, den personliga tron allena och Guds förlåtande nåd allena. Under 1900-talet utvecklades de till tre fundamentala doktriner som rimmade fint med moderniteten: tron kunde individualiseras och bli osynligt närvarande i samhällslivet.

Äldre tankar att ett kristet liv också behövde vila på gärningar, på en gudomligt reglerad livsstil, rensades undan. Hagberg och Halldorf beskriver det som en fientlighet mot minsta antydan till ”gärningsläror”. Att tro tillhörde i första hand det inre livet. Om man saknar ”rätt” tro blir inga gärningar goda utan bara döda, skrev Luther med vass intolerans.

Men synsättet håller inte längre, menar författarna. Tro och handling behöver integreras på ett nytt sätt, som kanske ansluter till äldre kristna erfarenheter.

I en ny bok med artiklar, tal och predikningar ifrågasätter även ärkebiskopen Antje Jackelén samma förenklade arv. ”En prydlig bodelning mellan ett offentligt religionsfritt rum och en helt privat religiositet håller inte längre. Frågan är om den någonsin fungerat.” Hon ansluter i stället till den populära tanken att Gud finns överallt och verkar genom alla människor, oavsett tro. Det är sympatiskt. Men döljer den inte en imperialistisk räddning av den allsmäktige guden? Ingen går med det synsättet fri från Gud, inte ens den mest inbitna ateisten. Det goda kommer ju alltid från Gud. Hen har invaderat varje människa som gör gott. Verkligen?

Hagberg och Halldorf söker sig mot en kristendom präglad av dygd. Att manifestera sin tro i handling innebär att man fördjupar och utvecklar en kärlek till Gud. Men innebär det inte en fortsatt inlåsning i det personliga? Jackelén rör sig i samma riktning men mer samhällsinriktat. Hon återvänder till den tyska teologen Jürgen Moltmann som med sin idé om en ”hoppets teologi” hade stor betydelse under det mer radikala 1970-talet. Det är en uppmaning till djupt samhällsengagemang: Guds rike är den befriade mänsklighetens. Hon skriver vackert om att förena trons motstånd med hoppets tålamod. Vägen går genom bön och arbete. Men vad innebär det, egentligen?

När Hagberg och Halldorf försöker byta grundfråga tror jag att de träffar rätt. För lutherismen var kärnan att människor längtade efter förlåtelse för sina egna synder — och att den kom till de troende som en gåva genom Guds nåd allena. Men i nuets plågsamma strömmar av bilder och berättelser från krig och förödelse längtar de flesta efter svar på en helt annan fråga: hur lever vi sant och rättfärdigt omgivna av ondska — och hur kan denna ondska besegras? Den frågan förenar på ett helt annat sätt teologi och filosofi, gemensam tro och politiskt ansvar. Jag ansluter mig till de som inte längre frågar vad de tror på i kyrkan, utan i stället undrar vad de gör med sin tro.

Det är enkelt att läsa Antje Jackeléns ”Samlas kring hoppet” parallellt med sekulära samhällskritiker. De grubblar över samma frågor, men i olika historiska, språkliga och existentiella klangrum. Teologen Jürgen Moltmanns hoppets teologi kan jämföras med filosofen Jürgen Habermas texter om kommunikativt handlande och radikal demokrati.

Men det har byggts en intellektuell Berlinmur mellan de båda världarna. Jackelén beskriver det som en beröringsskräck med religiös tro. Hon har helt rätt. Den påminner om homofobins mardrömmar om att den som umgås med bögar och flator riskerar att själv bli förvandlad. Att lyssna för att förstå de troende medför smittorisk. Dialogen har täppts till med förödande konsekvenser. Den demokratiska idén om en sekulär stat har börjat omvandlas till en intolerant om ett religionsfritt samhälle.

Läget är motsägelsefullt. Migrationen och globaliseringen aktualiserar gamla religiösa frågor. Men samtidigt tilltar rädslan. Den har många dimensioner. För en tid sedan träffade jag en imam som påpekade att i den vita medelklassens stadsdelar är religionen borttrollad, men att i de fattiga förorterna är alla skarpt medvetna om religionstillhörighetens betydelse.

För två år sedan kom Bengt Kristensson-Ugglas läsvärda bok ”Katedralens hemlighet” där han undersöker ungefär samma frågor: arvet från reformationen, sekulariseringen och religionernas återkomst i offentligheten. Han beskrev hur debatten bestäms av en ”livsåskådningsgrammatik” som utesluter förståelse. De viktiga mellanrummen för ”ömsesidigt lärande” suddas ut av misstänksamhet och stereotyper. Han menade att hela historien om modernitet och sekularisering helt enkelt behöver tolkas om för att nuläget ska bli begripligt. Kyrkorna och sekulariseringen har varit mer sammanfogade än någon riktigt sett.

När det nationella enhetssamhället nu förvandlats till ett mångkulturellt myller av livsåskådningar och religioner blir arven från Luther och folkhemmet besvärligt. Varför uppfattas böneutrop men inte helgsmålsringning som hot mot det sekulära samhällskontraktet?

Den mångkulturella uppmaningen är att lära sig förstå ”den andre”. För icke-troende innebär det att börja träna upp en religiös musikalitet som gått förlorad. De troende behöver förstå att Gud inte behövs och att människorna klarar sig bra ändå.

Att globaliseringen nu rör till gränsdragningarna mellan sekulärt och sakralt påverkar naturligtvis även teologin, och den gamla frågan om tro och gärning. Hur låter den politiska parollen ”ingen nation — inga gränser” i ett teologiskt sammanhang? Bengt Kristensson-Uggla citerar den legendariska teologen Dietrich Bonhoeffer som under en ond tid, inspärrad i ett nazistiskt fängelse, skrev i sin dagbok: ”Gud låter oss veta att vi måste leva som om vi kunde klara livet utan Gud.”

 

Patrik Hagman & Joel Halldorf: Inte allena — Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker. (Libris).

Antje Jackelén: Samling kring hoppet. (Verbum).

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s