Att bevakningen av brittiska parlamentsvalet är mager jämfört med det franska presidentvalet är uppenbart. Det är en första signal hur Brexit marginaliserar Storbritannien. Valresultatet betyder inte lika mycket som de i Frankrike och Nederländerna. Britterna är på väg in i sin egen lilla värld.

Men valet har ändå blivit intressant genom den enorma opinionssvängningen. Labour låg tidigare tjugo procent efter Tories, men nu bara typ fem procent. Theresa Mays beslut att inte delta i några debatter med de andra partiledarna är häpnadsväckande. Landets premiärminister duckar för politisk debatt! Hur tänker hon? Det kan bli ett avgörande misstag.

Corbyn är exempel på politikens totala oförutsägbarhet i Europa. När han valdes till partiledare varnade jag för att räkna ut honom. Men efter en tid gjorde jag faktiskt det, i synnerhet efter Brexitvalet. Han verkar ju rätt hopplös. Hans supporters surr om hur många nya medlemmar partiet fått och att han utlöst en folkrörelse är perspektivlöst. Stödet för Tony Blair under 1990-talets slut var oerhört mycket starkare, från medlemmarna (som var många fler då), från facket och från partiets kärnväljare.

Nu ser det trots allt ut som att hans radikala socialdemokratiska politik vinner stöd, ungefär som Melenchons i Frankrike och Sanders i USA. Vad tänker socialdemokrater i Sverige, Tyskland och andra länder om vänstersosseriets otippade come back?