Inte Sgt Pepper, men en annan femtioåring

Nu firas att lp:n Sgt Pepper fyller femtio år. Den var epokgörande. Men lever den? Jag lyssnar då och då på Beatles skivor, men väljer alltid de som kom strax före och efter: Rubber Soul, Revolver och The White Album. För mig har Sgt Pepper representerat en väg rocken tog som jag inte ville följa. Min estetik och smak formades av punken och postpunken, så småningom även Brian Enos minimala elektronika.Där fanns ingen plats för Sgt Peppers blomprakt. Jag föredrog raka linjer och svarta färger. Det gör jag fortfarande.

Men samma år 1967 kom också en annan lp som var motpolen till Sgt Pepper och som fick samma betydelse som vattendelare (nej större). Det var Velvet Undergrounds första. Den med bananen. Den var också pretentiös och arty, tog rocken i en helt ny riktning, men på ett helt annat sätt, med mörkare, fränare och mer uppriktiga tonlägen.

Det är en 50-åring jag hellre firar. Den öppnade inte bara för Lou Reeds och John Cales soloskivor utan också för Patti Smith, Television, Sonic Youth och även för Bowies och Einstürzende Neubautens Berlinskivor — ja, för hela den punkiga, konstnärliga och litterära scen som jag rullade in i när jag lämnade gymnasiet. Attityden kan beskrivas med Raymond Chandlera berömda ord om att skriva med ”förfärande uppriktighet”. Det var precis så Velvet Undergrounds första lp lät. Den är fortfarande en provokation med sitt gnissel. Den har åldrats med bibehållen anda. Jag skålar för den — inte för Sgt Pepper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s