Hemma från två veckor i Paris. Där verkar sommaren bli behagligt sval. Det regnade en hel vecka. Jag passade på att läsa två fantastiska böcker. Den österrikiska historikern Phillipp Thers ”Europe Since 1989” om omställningen i östra Europa och den tyska filosofen Axel Honneths ”The Idea of Socialism”. Båda krävde koncentrerad uppmärksamhet. Men är böcker jag garanterat kommer återvända till i olika artiklar längre fram. Emellan dem stoppade jag in en ovanligt bra gammal Maigret — vad ska man annars läsa i Paris?

En kväll gick vi på klubbspelning med Ounou Sangare. Jag såg henne första gången när hon precis slagit igenom i sitt hemland Mali för kanske 25 år sedan. Då på besök i Stockholm. Vi var ett trettiotal i publiken. Nu var det naturligtvis fullsatt. Det var roligt att se henne. Hon var i fin form. Men spelningen en besvikelse. Dåligt band som drog åt det där utslätade hållet så många Bamakomusiker drar åt: jazzig fusion.

Men hennes nya skiva, hennes första på åtta år, ”Mogoya” är sommarens musik. Där svänger det mer klubbfunky ån på scenen. Svensken Andreas Unge har producerat och reducerat allt, tagit bort alla klangdrivor och frigjort hennes röst — som bara bliir bättre och bättre. Sedan har ett dj-kollektiv i Paris mixat om och försiktigt adderat dubbiga psykinslag. Det är suveränt. Kanske hennes bästa någonsin. Uppdaterat modernt som aldrig blir ansträngt försök att verka yngre än hon är.

Sista dagen gick jag ner till konsthallen Maison Rouge, rakt söder om Bastiljen. Där har de nu en rätt stor utställning där Héleène Delprat ställt samman verk hon gjort de senaste tio åren till en samlad installation i olika rum. Jag kände naturligtvis inte till henne. Upplevelsen kom därför oväntad. Det var som att stiga in i en egen skruvad sagovärld, lite som ett mardrömslikt och aningen åksjukt Disneyworld. Måleri, skulptur, film och musik. Den som åker till Paris i sommar ska absolut gå dit.

Le Maison Rouge ska läggas ner hösten 2018. Det är en stor förlust. Att gå dit har blivit en rolig vana vid varje Parisbesök. Jag har sett mängder av bra utställningar där, ofta med kritisk blick på både samhället och konsten. Det påminner i sin attityd om Whitechapel Art Gallery i London, men har varit mer ambitiöst. Konsthallen har finansierats helt av en konstsamlande miljonär. Nu har han inte längre råd, efter tio-femton år, och därför läggs det ner.