Jamaica Kincaid var ung när hon lämnade sitt hem på Antigua. Hon utvandrade till New York, men lämnade egentligen aldrig den lilla karibiska ön, den skulle alltid finnas kvar i hennes minnesliv — på flodens botten.

I den stora metropolen blev Kincaid erkänd skribent i de största prestigemagasinen och började i slutet av 1970-talet också skriva sina första noveller. De avslöjade med stor försiktighet en plågad människa.

Så småningom utvecklades hon till en av världslitteraturens mest omtyckta författare, helt underbar att läsa. I roman efter roman har hon med häftigt blandade känslor återvänt till barndomens ö, det enkla hemmet, moderns omsorger, de tidiga morgnarna, dofterna, skalbaggarna, småstenarna och det komplicerade koloniala arvet. Det mesta fanns på plats redan i de första novellerna, även om konturerna ännu var diffusa.

Novellerna samlades i ”På flodens botten” som kom på svenska redan 1985, och nu återutgivits i det lilla bokförlaget Tranans härliga satsning på Kincaid. Långsamt har hon genom den glidit in på de svenska litteraturläsarnas centercourt.

Här möter man en författare som söker sitt sätt att uttrycka sig. Många av texterna vinglar omkring lika fint nyckfulla som när ett litet barn lär sig cykla. Kincaids minnen, dagdrömmar och rastlösa blick utlöser oväntade kast hit och dit. En tanke kan börja på en plats och sluta på en helt annan. Det är lätt att förlora tålamodet, lägga ifrån sig boken och börja ägna sig åt annat. Men är det inte just de här dragen som längre fram blev hennes litterära stil? Då mer koncentrerade och förankrade i alla de ting och händelser som är minnenas fundament, de där plågorna och besvikelserna ligger gömda.

Men samlingen inramas av två fantastiska noveller, en kort och en lång. Den första, ”Flicka”, är en ouvertyr till Kincaids hela författarskap; modern, dottern och språnget från flicka ut till kvinna. Kristina Sandberg har många gånger uttryckt sin beundran för just den novellen. Det är lätt att förstå. Den är ju ett 2,5 sidor koncentrat av Sandbergs 1541 sidor om den norrländska hemmafrun Maj. Antigua verkar ligga utanför Örnsköldsvik.

Den avslutande, som gett namn till novellsamlingen, är helt annorlunda, som ett i förväg skrivet efterord till hennes då ännu oskrivna romaner. Den drömlika texten utvecklas till en anspråksfull avsiktsförklaring. I sista stycket drillar hon om att smälta samman med den materiella världen, tända skrivbordslampan och börja skriva. Det känns som en räddning för henne och en gåva till oss.

Per Wirtén

Jamaica Kincaid: På flodens botten

Översättning: Madeleine Reinholdsson

Tranan