I dag kom en efterlängtad opinionsundersökning där SD äntligen sjunker med fyra procent. Jag är inte förvånad, men jag trodde inte det skulle hända förrän i början av nästa år. Och jag tror inte orsaken är sakpolitik, utan andra mönster.

Under hela mandatperioden har den borgerliga oppositionen haft svaga opinionssiffror. Det hade varit mer normalt om de varit överlägset större än regeringspartierna. Det är ofta så. Men inte den här gången. Jag har undrat varför. Kanske är det så att väljarna inte uppfattar den gamla Alliansen som den verkliga oppositionen. I stället är det SD som haft den rollen. Det är dom som fått det sedvanliga ”oppositionsuppsvinget”. Men till mönstret hör också att effekten avtar rätt snabbt när valet närmar sig. Upprepas det nu igen, men den här gången med SD i huvudrollen?

Sedan i vintras har också ett nytt fenomen märkts i olika europeiska val. Både Geert Wilders parti Nederländerna och Marine Le Pen tappade märkbart under valrörelsernas slutskede. Det verkar t o m vara så att opinionsmätningarna överskattade dem. Tvärtom mot hur det varit tidigare. Gäller damma sak SD?

Jag är alltså lite optimistisk. (Jo, jag vet optimismen är en personlig defekt som ofta slår fel). Jag tror inte SD kommer göra ett så starkt val 2018 som alla tror. Dom kanske ökar, men bara lite — eller kanske inte alls. Jag tror de är fyllda av luft.

(Just nu lyssnar jag på Magda Gads Sommarprat. Äntligen ett Sommar som är på allvar. Som berör. Jag hoppas hon är en förebild för många.)