I går såg jag filmen Farväl Europa om Stefan Zweigs sista år som flykting i Brasilien. Den var överrumplande bra. Enkel. Utan yttre dramatik. Långa dröjande tystnader. Josef Hader var enastående i rollen som Zweig: olycklig, plågad, stressad men ändå med en kraftansträngning samlat värdig.

I en scen står han och en flyktingkollega på en veranda och ser ut över den täta brasilianska skogen. ”Vi har inget att klaga på”, säger Zweig tyst. ”Nej, inte vi”, svarar hans kollega menande. Tystnad. Zweigs ansikte avslöjar ett skred av minnen, känslor och ångest. I just det ögonblicket blev det en film om det närvarande.

Efteråt passerade jag de sittstrejkande afghanska flyktingarna på Medborgarplatsen.