Summer of war (Mitt bidrag i Sydsvenskans serie om Summer of love 1967)

Sommaren 1967 fyllde jag nio år och upptäckte popmusiken. I present önskade jag mig Scott McKenzies 45-varvare ”San Francisco”. Hans milda röst var min första musikaliska förälskelse. Den bar på ett pirrande löfte: ”In the streets of San Francisco, gentle people with flowers in their hair. All across the nation, such a strange vibration. People in motion.”

Sex dagar efter min födelsedag såg jag Beatles i det första stora direktsända teveprogrammet via satellit. De spelade nya ”All you need is love”. Förväntningarna var uppskruvade. 350 miljoner människor satt samlade framför sina teveapparater. Men jag minns min besvikelse. Var det inte en ovanligt slätstruken låt, rent av lite spånig?

Min första popsommar kallades senare The Summer of Love. Men är det inte mest ett uttryck för en pårökt önskedröm? Om det var något som saknades under den varma sommaren 1967 så var det ju kärlek. Hippiekulturen var inte en lovande början, utan ett sönderfransat slut.

I sin väldiga bok ”Nixonland” (2008), som med en säregen kombination av vidvinkel och nördig detaljrikedom skildrar Richard Nixons väg till makten och första år i Vita huset, skriver Rick Perlstein om sommaren 67 att ”Kärleken låg i betraktarens öga”. Kanske som en längtan efter att bli förförd och förälskad, bortförd från bombplanen, brandröken och den skrämmande känslan av tilltagande skymningsdunkel — från det svarta.

Sommaren 1967 borde egentligen gått till historien som The Summer of War — i synnerhet i USA.

Den fick sitt öppningsackord 2 maj i Sacramento, 14 mil från hippekolonierna i San Francisco, när ett fyrtiotal Svarta pantrar, några med skinnjackor och baskrar, med höjda vapen marscherade in i den kaliforniska kongressbyggnadens sessionssal. De protesterade mot ett försök att skärpa vapenlagstiftningen. Efter en kort palaver, då delstatspolitikerna förskräckta insåg att vapnen faktiskt var skjutklara, fick de tillstånd att läsa upp sitt manifest: ”Det är dags för den svarta befolkningen att beväpna sig mot [den vita] terrorn innan det är för sent”.

The Black Panther Party hade egentligen bildats i ett helt annat sammanhang av Stokely Carmichael, som då fortfarande arbetade i medborgarrättsrörelsen, och en krets fattiga lantarbetare i Alabama som ett improviserat försök att vinna ett litet lokalval. Namnet lånades från ett populärt fotbollslag. Men i Oakland fick det en oväntad böjning när Bobby Seale och Huey P Newton smälte samman gatukriminalitet med Mao Zedongs tänkande under parollen ”Vi ger inte upp våra vapen. Vi ger inte upp vårt knark”.

De var marginella, men med talang för mediaspektakel. Vinden blåste deras väg. Medborgarrättsrörelsens ickevåld överröstades av otåliga rop på väpnat självförsvar. I juni samlades Black Power-rörelsen till sin första konferens med krav på separata delstater för svarta.

Var Flower power och Scott McKenzie den vita popkulturens försvarsvall mot Black power? Och var Beatles ”All you need is love” en ny variant på etablissemangets utslitna uppmaning till svarta att ”go slow”?

Den 13 juli exploderade Newark, alldeles söder om New York, i kravaller, plundringar och bränder. Den svarta befolkningen i de stadsdelar som kallades ghettot hade fått nog. Svaret från den vita poliskåren var hänsynslöst. Under några hårda dygn dödade de över 20 invånare — många barn, kvinnor och äldre. Dödandet verkar ha varit urskillningslöst. I ”Nixonland” redogör Perlstein för varje dödad Newarkbo och drar slutsatsen att det rörde sig om ”sanktionerade mord”. En chockad fotograf från Life förklarade att de enda våldsamma personer han sett i brandröken var poliser.

Medborgarrättsrörelsens radikala falang SNCC:s nya ordförande Rap Brown förklarade I en kyrka i Washington efter upploppen att ”Våld är nödvändigt. Det är lika amerikanskt som körsbärspaj” och att det kanske var dags för gerillakrig mot ”the honky white man”. I Kalifornien replikerade guvernör Ronald Reagan att amerikanerna angripits av ”galna hundar”. Vapenlobbyn NRA gjorde gemensam sak med Svarta pantrarna och krävde friare vapenlagar. Även det vita USA behövde beväpna sig. Summer of love?

Det dröjde några dagar innan situationen i Newark uppmärksammades av Dagens nyheter. Tidningens reportrar hade ju fullt upp med sommarens alla andra krig. Nyheter om kärleksfull politik var sällsynta. Den 14 juli var utrikessidorna helt upptagna av väpnade konflikter i Kongo och Nigeria, efterdyningarna av junikriget i Mellanöstern — och naturligtvis av Vietnam. Den amerikanska militären ville nu ha ytterligare 100 000 soldater. President Lyndon B Johnson våndades. Ett nytt ord hade smugit sig in i rapporteringen: dödläge — stalemate. USA:s militära seger uppfattades inte längre som självklar.

Men när även Detroit den 25 juli sveptes in i brandrök och Michigans guvernör George Romney efter en överflygning i helikopter förklarat att den påminde om ”en utbombad stad” skrev DN med stora rubriker på ettan att ”Detroit ödeläggs”. Två dagar senare berättade tidningens utsända Sigfrid Leijonhufvud med tidstypiskt ordval: ”Detroits negerslum har blivit ett slagfält. Krypskyttar övergick på onsdagen till rent gerillakrig och besvarar stridsvagnarnas tunga kulspruteeld med stulna automatvapen.” 43 personer dödades. 5000 fick plats i läger efter att deras hem bränts ner. Staden återhämtade sig aldrig.

Martin Luther King verkade sidsteppad. ”Vi har upplevt mörka dagar, men de här är de mörkaste”, kommenterade han läget. USA var indraget i två krig och såg ut att förlora båda. ”Vi förlorar kriget mot fattigdomen här hemma. Moraliskt och politiskt förlorar vi även kriget i Vietnam.” Sommarens färger var inga läckra pasteller. De var olika nyanser av svart. Inget annat.

I sista delen av Taylor Branch fantastiska trilogi om Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen, ”At Canaan’s Edge” (2006), kan man nästan dag för dag följa hur King under 1967 förlorade sitt absoluta gehör för samtidens politiska passioner. Han brottades med den nya militansen, förstod den men insisterade ändå på fortsatt ickevåld. I stället för Black power talade han om att Black is beautiful.

När sommaren led mot sitt slut såg King ut som en förlorare. Under en stor konferens i Chicago den sista augusti avbröts hans tal av ropen ”Ned med ickevåld”. Utanför konferenslokalen skanderade gatumusiker ”Kill whitey, kill whitey”.

The summer of love — men egentligen of war — var en amerikansk kokpunkt som kom att både förgöra och framkalla rörelser. Efterklangen märks fortfarande.

Richard Nixon, som ett år senare valdes till ny president, hade börjat pröva ut en för landet ny högerpopulism. Han beskrev folket som ”den tysta majoriteten”, häcklade medierna och skapade ett fungerande kodspråk för vit rasism. Sydstatsdemokraten George Wallace blev samtidigt populär bland vita arbetarväljare med en liknande högerpopulism, men utan att maskera skräcken för den svarta befolkningen. Deras politiska laboratorieverksamhet blev framgångsrik. 2017 förvaltas arvet av Donald Trump i USA och Marine Le Pen i Frankrike.

Alla trodde att 1967 innebar en radikal politisk vändning i USA. Men i stället blev det språngbrädan för en ny höger och slutet för de olika breda rörelserna för sociala reformer och frigörelse från rasism som utmärkt 1960-talet. Den naiva modernitetens epok upphörde. Optimismen om en bättre framtid brann inne.

Kravallerna i Newark och Detroit utlöstes av polisövergrepp mot svarta, men fick sin kraft av rasdiskriminering, fattigdom och förtvivlan. Upproret i Ferguson 2014 var en upprepning, men i mindre skala. Det var som om den amerikanska vandringen mot större rättvisa och jämlikhet under 1967 började gå i cirkel och så småningom slå till reträtt.

Beatles album ”Sgt Pepper” blev emblematisk för drömmarna om en Summer of love. Men samma år kom också Velvet Undergrounds debutalbum, med Andy Warhols gula banan på omslaget. Det var lika banbrytande, men med en helt annan karaktär: skärande metallgnissel, jagande klaustrofobi och en skarp känsla av smärta. De var inte klädda i pastellfärgade varietekostymer, utan i svarta polotröjor, skinnjackor och solglasögon. De svärmade inte om ”Lucy in the Sky with Diamonds” utan beskrev i stället ett avromantiserat narkotikaberoende: ”Heroin, be the death of me. Heroin, it’s my wife and it’s my life” som trots allt fick dem att glömma ”all the dead bodies piled up in mounds”.

På datorskärmen kan man enkelt leta fram stillbilder och filmsekvenser från sommaren 1967 — från Newark, Detroit och Vietnam. The Summer of Love var aldrig något annat än en verklighetsflykt, en storslagen undanmanöver, en barriär mot de förtrycktas motstånd. Fanns den ens?

Per Wirtén

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s