För femtio år sedan talade man i USA om en ”summer of love” med hippiekolonier, LSD-tripper och krigsprotester. I sin nya roman återvänder Klas Östergren till en svensk motsvarighet, sommaren 1970, när verklighetens stränga begränsningar verkade ge vika för en sorglös drift ut i den lockande fantasin att allt var möjligt.

Romanens berättare, Kenneth, avslutar samma år högstadiet. Han är jämngammal med Klas Östergren själv, har växt upp i samma stadsdelar, skickats till Tage Erlander på så kallat dagsverke för att få ihop pengar till de svältande barnen i Biafrakriget och går i en tidstypiskt pennalistisk skola. Framtidsutsikterna är glåmiga. Till hösten ska han börja i den ytterst kortväxta herr Sandins källarlager, där engångstallrikar i sladdrig papp ligger staplade.

”Världens mest jämlika land” var inte riktigt så rättvist som ofta påstås. Allt var möjligen möjligt för några, men knappast för alla.

Några månader före skolavslutningen anländer Dan som ny elev. Han bor ensam med sin syster Ellen i en stor villa med förvildad trädgård där andra unga män gerillaodlar marijuana. Han antyder alternativa möjligheter, bär vuxenrock och glider in i klassrummet med samma mondäna aura som David Bowie. Ja, med den utmejslade stil som Klas Östergren under några år verkade beundra, och kanske i vissa avseenden även eftersträva.

Det är inte svårt att ana en personlig nerv, som om Östergren vågat skriva med lösare gard. Kenneth och Dan klickar. De blir arbetargrabben och hans projicerade dröm om ett annorlunda och mer tyngdlöst liv.

Östergren förra roman ”Twist” uppfattade jag som hans bästa någonsin. Skrivandet verkade ha passerat in i en andra andning, som om en spärr lossnat. ”I en skog av sumak” förstärker intrycket. Att den först känns lätt anspråkslös är bara en fint. För ingjuten i romanens korta sommar av pårökt frihet återfinns ett tillbakablickande allvar, en skönjbar känsla av smärta.

”I en skog av sumak” utvecklas till en kärleksfullt obarmhärtig uppgörelse med den coola manligheten, med försöken att illusionslöst genomskåda den mänskliga komedin och sedan slå sig till ro med en cigg och ett undanglidande leende. Verkligheten har ju en envis förmåga att slå sönder fasaden och tränga in i den framkallade bubblan, ibland med våldsam kraft och katastrofala konsekvenser. Den kommer från andra sidan havet. Den kommer från andra sidan motorleden. Den kommer från minnen som vägrar släppa greppet. Ingen kan gömma sig i en skog av sumak.

Men berättelsens egentliga smärtpunkt återfinns på annat håll: hemma hos Kenneth och hans strävsamma mamma i arbetarklassens slitna kvarter. Varje eftermiddag tränger vrålen och dunsarna igenom från grannarnas lägenhet, efter att de öppnat sin första flaska brännvin. Interiörerna är lika melankoliska som i Gustaf Rune Eriks orättvist bortglömda noveller. Genom de tunna väggarna hör Kenneth hur barndomsvännen Håkans liv går sönder. På dagarna börjar han lukta thinnersniffning. På nätterna försvinner han. För honom fanns ingen summer of love, inget ”allt är möjligt”, ingen frihetsdröm under sumakträden. Några år senare är han död. För Kenneth återstår de plågsamma frågorna om han kunde gjort något annorlunda. Skäms han över sin bakgrund, sin vän i lägenheten bredvid, sin hemmiljö? I några korta sekvenser bränns texten på ett sätt som jag nog aldrig tidigare upplevt hos Östergren. Det coola idealet, som berättelsen brottas med, rämnar. Där bakom döljs klassamhällets nedhållande villkor.

Men romanen är också en typisk ”östergrenare” med den tydliga berättarrösten, den lekfulla kärleken till otidsenliga formuleringar och den krypande misstanken att det märkbara döljer något större och avgörande som bara visar sig i korta glimtar. ”Som när man ligger i ett rum med rullgardinen neddragen och solen kommer in i strimmor längs sidorna. Det finns ett mycket större ljus på andra sidan. Man behöver bara dra upp gardinen för att få se det.” Att skriva är att försöka vinna en sådan klarhet, men utan att riktigt lyckas.

”I en skog av sumak” är underbar och gripande, även om den har en del skavanker, som några onödiga tidsmarkörer från Stockholms undergroundkultur och en ovanligt otymplig öppning (romanen ”börjar” tre gånger).

När sommaren tagit slut — när Dan och Hellen räddats tillbaka till sin amerikanska överklassfamilj, utan att något egentligen blivit riktigt klargjort — vandrar Kenneth till sitt lagerarbete, där varje dag är som att dö en smula. Ofta söker han sig till källarens innersta hörn, där kartongerna av wellpapp absorberar alla ljud, för att skrika rakt ut. Först försiktigt. Sedan allt han kan. Vecka efter vecka. De är klassamhällets nödrop. De hörs fortfarande, men nu från andra platser.

Klas Östergren: I en skog av sumak (Natur & kultur).