För någon vecka sedan skrev Jürgen Habermas i Der Spiegel (på engelska här) om Europas nya Battle of the Giants — det mellan Macron och Merkel. Det känns som ett event varje gång Habermas skriver om Europafrågan. Måste alltid läsas.

Han positionerar sig där man bör. Som ”leftist” står han frågande inför Macrons ekonomiska politik, men förundras av hans socialdemokratiska Europapolitik. Så här skriver han bl a om Macrons Europapolitik: ”It’s enough to make you rub your eyes: Is there really somebody out there who wants to change the status quo? Is there really someone with sufficient irrational courage to rebel against the fatalism of vassals who unthinkingly kowtow to the putatively coercive systemic imperatives of a global economic order embodied by remote international organizations?”

Efter Brexit, Valet av Trump i USA och Macron i Frankrike har sättet man pratar om EU förändrats från uppgivenhet till en helt ny vilja att ta nya steg och rätta till unionens stora problem: ojämlikheten, den svajiga valutakonstruktionen och bristen på demokrati. Macron har varit oerhört viktig. Juncker har uppenbarligen hakat på och låter nu som en Delors junior. Europatankens motståndare, som den svenska regeringen, gör nu allt för att förminska Macron. Hotet mot status quo måste detroniseras. Tänk om fler smittas av demokratiska federalistvirus?

Habermas identifierar tre drag som karakteriserar Macrons stil: 1. Modet att utforma reformförslag. 2. Viljan att omfomormulera det europeiska elitprojektet till ett som underställs medborgarnas kontroll. 3. Och den övertygelsen att makt kan skapas när tankar omvandlas till ord.

Men den stora poängen i Habermas artikel är frågan hur Merkel kommer reagera på utmaningen från Paris. Länge har hon grundlöst framställt sig som Europatankens försvarare. Macron har avslöjat henne, skriver Habermas. Kommer hon acceptera rollen att bromsa och sabotera den nöjlighet som nu framträtt att reformera unionen, undrar han. Så här skriver Habermas:

”On the other hand, and this is the question that I find most intriguing: Can Merkel, a strikingly intelligent, conscientious and contemplative politician, a product of a Protestant pastor’s household who has thus far been spoiled by success, can this chancellor really have an interest in ending what will be a 16-year tenure in the Chancellery by playing such an inglorious role? Will she simply step down after four more years of muddling through and crumbling power? Or will she defy all those who are already whispering about her downfall, show true stature and jump over her own shadow?

She too is fully aware that the European currency union, which is in Germany’s most fundamental interest, cannot be stabilized in the long term if the current situation – characterized by years of deepening divergence between the economies of Europe’s north and south when it comes to national income, unemployment and sovereign debt – is allowed to persist. The specter of the ”transfer union” blinds us to this destructive tendency. It can only be stopped if truly fair competition across national borders is established and political policies are implemented to slow down the ongoing erosion of solidarity between national populations and within individual countries. A mention of youth unemployment should serve as example enough.”