Nationalism på antinationalismens villkor

Det är svårt att inte bli charmad av Puigdemonts politiska smarthet. Rajoy framstår verkligen som den dinosaurie han alltid varit. Det innebär inte att jag kan känna någon som helst sympati för den katalanska nationalismen. Men å andra sidan har jag inget emot ett oberoende Katalonien.

EU har förändrat den nationella separatismens sammanhang. Det är samma sak med flamländarna, som Puigdemont nu verkar söka sig till. Varför ska de egentligen lämna Belgien? Bättre att maximera självstyret under belgiskt paraply som i varje fall befinner sig under unionens stora paraply. I EU är nationell suveränitet hur som helst en gestalt på flykt bort.

Nationalismens ideologi har förenklat vilat på två fundament. Ett mytologiskt förhärligande av en föreställd nation. Och en fientlighet mot allt främmande: att inte vilja bli styrd av utlänningar. Den har gett både trygghet och garanterat övergrepp i en oskiljaktig symbios.

Katalanerna har kvar den första — ett svärmeri för språk, historia, rötter — men inte den andra: de är positiva till invandring, vill ha öppna gränser och avstå suveränitet till EU.

Det är verkligen svårt att entydigt förstå de nationalismer som nu drar fram över Europa. Jag ogillar alla. De befriar ingen. De fyller inte längre någon egentlig funktion. De är museala känslostormar. Den statsnationalism som förgiftar hela Polen är i motsats till den katalanska separatismen klockrent traditionell. Den vilar på båda urfundamenten: svärmeri och fientlighet. Därför leder den också bort från EU. Definitivt bort från rättsstaten och förmodligen från demokratin. Deras separatism är att vilja lämna hela Europatanken — men än så länge är högerregeringen för feg för att våga.

Den skotska separatismen är den mest säregna.Är den ens en nationalism i ideologins gamla betydelse? De verkar ju ha lämnat båda fundamenten. Skotsk separatism verkar helt slutat syssla med kiltar och traditioner. Den finner styrka i ett politiskt missnöje med London. De vill leva i ett välfärdspolitiskt land av nordisk typ och inte i den brutala marknadsliberalism som engelsmännen tvingar på dem i kraft av befolkningsmajoritet.

EU säger egentligen ingenting om katalanernas  utbrytningsförsök. Ändå utspelas hela dramat på EU:s villkor, inbäddat i Europatankens ännu ofärdigt institutionaliserade antinationalism.

I min bok Är vi framme snart? skriver jag, apropå den ungerska minoriteten i Rumänien, att nationalismerna inte försvunnit men anpassat sina uttryckssätt och strävanden efter EU:s nya grammatik. Deras emotionella laddning har avtagit. Hur många katalaner, skottar eller flamländare är längre beredda att dö för ”nationens” ära och frigörelse?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s