Du sköna nya stat?

Upplysningen är ett motsägelsefullt arv. Under de senaste årtiondena har man uppmärksammat skuggsidorna, hur vissa aspekter använts för att fjättra i stället för att befria människan. Man kan se det som olika försök att upplysa upplysningen inifrån.

I ”Condorcets misstag” gör Per Molander en liknande granskning hur en av upplysningens ursprungliga idéer, den om ekonomisk frihet, spårat ur och förvandlats till ett monster som på allvar nu hotar de andra grundtankarna som människors rättigheter, vetenskaplig forskning och i synnerhet den demokratiska staten.

Molander är unik i samhällsdebatten; samtidigt intellektuell och ämbetsman, senast chef för Inspektionen för socialförsäkringen. På dagarna har han skrivit torra promemorior. På kvällarna undersökande essäer. Dagarnas korrekta försiktighet har ofta präglat kvällarnas författarskap. Men den här gången skriver han med fullt pådrag. ”Condorcets misstag” är paketerad som en idéhistorisk essä, men är i själva verket en ovanligt tungt laddad pamflett. Den är målinriktad, sammanhållen och obeveklig. Den viker sig aldrig. Den medger inga försvagande komplikationer. Den vill vända en galen samhällsutveckling.

Markisen av Condorcet var matematiker och politiskt aktiv under revolutionsåren. Han har blivit en liberal ikon, en röst för tolerans, måttfullhet och utbildning för alla. Men han delade också samma övertygelse som Adam Smith och andra, nämligen att marknaderna behövde vara fria och staten tillbakadragen.

Men det här är ingen bok om Condorcet. Han är bara ett litet förspel innan det stora dramat går loss i tre akter: ett försvar av upplysningen, en välgrundad kritik av nyliberal teori om egenintressets förträfflighet och en uppgörelse med svensk politik under det galna kvartsseklet: privatiseringarna, marknadslösningarna, skattesänkningarna.

Intrycket är förbryllande. Molander är ovanligt beläst och alltid precis, men ändå besynnerligt onyanserad. Hans oförståelse av det civila samhällets fortsatta betydelse för demokratins jämlikhetspolitik (fackföreningsrörelsen!) är gåtfull och försvaret av upplysningen är underligt fundamentalistiskt, som om han aldrig ens noterat den kritik som kommit från feminister, postkolonialister och andra. Slutsatsen att upplysningen inte har några inre problem, endast ”yttre fiender” leder boken till en svår självmotsägelse. Den ekonomiska liberalism han nagelfar är ju i viktiga avseenden en integrerad del av upplysningen, och inte en yttre fiende. Han vägrar delta i den upplysning av upplysningen som hans bok samtidigt bidrar till. Det blir väldigt konstigt.

Hans bok ”Ojämlikhetens anatomi” från 2014 hade ett liknande ärende, men en mer prövande attityd. Han klargjorde på ett sofistikerat sätt hur moderna samhällen har en inbyggd logik som hela tiden vidgar ojämlikheten. Utan fördelningspolitik blir samhällen därför självförstörande. En procent får allt, och resten inget. Det blev en bok som rubbade debattens ramar.

I ”Condorcets misstag” tillför han däremot inget nytt alls till den kritiska diskussion om nyliberalismen som pågått i minst tjugo år. Han framför däremot kritiken med större överblick än de flesta, återger den förlorad precision och placerar den sedan träffsäkert i politikens mittcirkel.

De som drabbas hårdast av Molanders kritik är socialdemokraterna. Hans bok förklarar rätt väl varför de säckar ihop i land efter land. Under de senaste årtiondena har de ju succesivt avsagt sig sitt historiska uppdrag, själva orsaken till att de funnits. Men det märkliga är att eventuellt lässugna i partiets toppskikt kommer älska Molanders uppgörelse; för att nästa dag gå till jobbet på regeringskanslierna och göra precis tvärtom. Det är den socialdemokratiska paradoxen.

Bokens sista kapitel heter ”Återupprätta staten”. Det är en uppmaning. Är det inte just det som redan börjat hända? I Sverige genom stora satsningar på polis, gränskontroll och militär. I Ungern och Polen genom en väldig maktkoncentration. Så frågan är vilket slags stat vi ska ha. Den starka stat som nu efterfrågas i politiken påminner ju mer om en paternalistisk, nationalistisk och konservativ än en demokratiskt frigörande.

Molander är uppenbart påverkad av den inflytelserika men sedan några år avlidna historikern Tony Judt. I en av sina sista böcker förutspådde han att de närmaste årens avgörande stridsfråga inte längre kommer handla om marknader och privatiseringar, utan hur statens återkomst ska arta sig: blir den hänsynsfull eller elak?

Under den nyliberala epoken har samhällen, begär och livsstilar förändrats i grunden. Den stat som började monteras ner på 1990-talet är borta. Det finns ingen enkel, eller kanske ens önskvärd, väg tillbaka. Staten behöver därför rekonstrueras på nytt sätt. Hur? På vilka villkor?

Kan de europeiska medlemsstaterna längre göra detta på egen hand, som Molander tycks tro? Han berör inte med ett enda ord den nivå där den avgörande striden om en sådan ny statlig inbäddning av marknaderna kommer stå, nämligen den europapolitiska. I det avseendet talar Emmanuel Macron om framtiden. Det gör dessvärre inte Per Molander.

 

Per Molander: Condorcets misstag — hoten mot staten och demokratin.

(Weyler)

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s