De första månaderna 2003 var sällsynt kalla i New York. Vinden skar som slipat glas längs avenyerna. Paranoian efter elfte september höll kvar sitt grepp om staden. På teve flimrade krigsbilder från Irak. Vintern var lång, mörk och grym. Skulle den någonsin ta slut?

Omgivna av kylan vandrade två förälskade genom staden och in i israelen Dorit Rabinyans förtrollande kärleksroman ”Alla floder flyter mot havet”.

Hilmi är palestinier från Ramallah och Liat israelisk jude från Tel Aviv. Båda arbetar tillfälligt i New York och har träffats av en slump. Deras kärlek är oacceptabel i både Israel och Palestina, men de vet att den är den största, den livsavgörande. De är som ”två gulor i samma ägg”. Men hon måste tillbaka när sommaren kommer in och visumet går ut. Klockan tickar för dem.

Inget är enkelt. De försöker hålla undan Palestinakonflikten, men den invaderar dem ändå. Hon har ju varit soldat och han suttit i israeliskt fängelse. De tvingas smussla med sitt förhållande. Om mina föräldrar fick veta skulle de hänga mig från Tel Avivs högsta lyktstolpe, muttrar Liat. De lever instängda i en snowglobe.

Konceptet Romeo och Julia är ganska utslitet. Vi har sett det, läst det, kan det i sömnen. Men redan efter trettio sidor i Rabinyans händer var alla mina invändningar bortblåsta. Och jag slapp också den stora feta lögnen att kärleken övervinner allt. Tack.

Själva berättelsen är alltså ganska enkel. Men som den är berättad! I en intervju har Rabinyan förklarat att romanen tog sex år att skriva. Jag förstår det, för här finns en oerhört fint inarbetad omsorg om detaljerna utan att berättelsens linjer förlorar klarhet. Små enkla skeenden sträcker ut sig över tio, tjugo sidor där det vid varje tålamodsprövande omskrivning har tillkommit nya nyanser och upptäckter. Det mirakulösa är hur dessa tusentals kilo av mödosamt arbete sedan omvandlats till en prosa som väger högst tio gram — så självklart underbar.

Från första ögonblicket är deras närhet genomsyrad av den kommande förlusten, men ändå förblir den lika lättsinnig som en omkringvirvlande snöflinga när den blir tillfälligt upplyst av glansen från ett skyltfönster.

Att Hilmis och Liats kärlek faktiskt var förbjuden, och romanens förutsättning helt sann, bekräftades av verkligheten. I december 2015 strök en kommitté under det israeliska utbildningsdepartementet boken från gymnasieskolornas läslistor. Eftersom den förordade kärlek över ”rasgränsen” utgjorde den ett hot mot den judiska identitetens överlevnad, tyckte de. Utbildningsministern stödde beslutet med eftertryck. I nyhetstidningarna skrev man om ett statligt bokförbud. Romanen utlöste en skandal. Men i bokhandeln blev den en bestseller.

När berättelsen på oväntat vis slutar illa — nej, jag tänker inte avslöja, ni får läsa själva — är det som om jag inte längre läser, utan upplever den på plats i Tel Aviv. Jag är hon. Jag är han. Hur ofta händer det?

Namnet Dorit Rabinyan måste nu infogas bredvid de gamla mäktiga israeliska författarna Amos Oz och David Grossman. Beröringspunkterna är många.

Dorit Rabinyan: Alla floder flyter mot havet.

Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Norstedts