Europa blir en möjlighet

Den europapolitiska vinden kommer sedan ett år från Paris. Emmanuel Macron talar om EU på ett sätt som ansetts omöjligt i tio år, ända sedan den finansiella kapitalismens krasch hösten 2008. Hans vind har blåst in en ny vilja, en ny förhoppning att EU kan bättre än att hanka sig fram mellan halvfärdiga ad hoclösningar på olika akuta kriser. Den starka nationalismen har på så vis fått svar på tal genom konkreta förslag på en motstöt i annan riktning än sönderfallets, mot ett mer förenat och demokratiskt EU.

Alla socialdemokrater borde vara lyckliga: äntligen händer det! Men de svenska verkar i stället förfärade. Företrädare för regeringen förminskar ofta Macron med en avmätt kommentar om ”typisk fransman”. Verkligen? Det franska Socialistpartiet har visserligen, i motsats till landets höger och näringslivseliter, alltid anslutit sig till Europatanken. Men Macron bryter ändå i viktiga avseenden med hur fransk Europavänlig politik sett ut.

Det började redan i januari 2017, mitt under den franska valrörelsen, när Macron höll ett stort upplagt Europapolitiska programtal vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Det var en uppgörelse med den franska fixeringen vid nationell suveränitet. Självstyret behöver nu ta det slutliga språnget över till en fullbordad ”europeisk suveränitet”. Han påminde redan i talets inledning om den tidigare tyska utrikesministern Joschka Fischers betydelsefulla Europafederalistiska tal femton år tidigare i samma lokal, och förklarade att han tänkte tala i samma ”inspirerande tradition”. Han förkastade sedan den nationella logik som styr Europeiska rådets toppmöten ”där varje regeringschef iscensätter sina så kallade segrar över de andra medlemmarna”. Räddningen är en mer medborgerlig demokrati. Det var en fransk idépolitisk revolution. Han lät som en typisk tysk socialdemokrat av gammalt snitt, som Helmut Schmidt eller kanske Willy Brandt.

Jag läste hans tal, artiklar och intervjuer med uppspärrade ögon under förra året. Han pekade ut den sociala frågan som den europeiska krisens hjärta. Han utvecklade förslag om en europeisk finanspolitik. Han talade om parlamentarisk kontroll på ett sätt som inga andra regeringschefer. Han bidrog till att förändra det Europapolitiska samtalsklimatet. Något hände, på riktigt. Äntligen.

I en lång artikel i Der Spiegel i höstas (26/10) uttryckte den tyska rättsfilosofen Jürgen Habermas sin entusiastiska förvåning över Macrons genombrott. ”Man måste gnugga sig i ögonen: finns det verkligen någon där ute som vill förändra status quo?” Någon med ”tillräckligt irrationellt mod för att göra uppror mot fatalismen”. Habermas, som under hela eurokrisen envist argumenterat för europeisk demokrati och ett slut på åtstramningspolitiken, beskrev Macron som en senkommen men nödvändig utmaning mot Angela Merkels konservatism. Macron har avslöjat hennes Europapolitik som kejsarens nya kläder, skrev Habermas. Den avgörande frågan under 2018 är därför hur Berlin kommer att reagera på vinden från Paris.

 

Situationen i EU är obehagligt oförutsägbar och tillspetsad. Inga regeringskvarter har längre makt över den, varken i Paris eller Berlin. Verkligheten ropar visserligen på mer gemensam politik och lagstiftning — valutan, migrationen, terrorhoten, den sociala ojämlikheten — men starka politiska opinioner längtar efter åternationalisering och sönderfall. Den hårda nationalistiska högern har fått sitt genombrott i Tyskland och bildat regering i Österrike. Valet av Macron för ett år sedan var kanske bara en andhämtningspaus.

I den lilla explosiva boken ”Det nya inbördeskriget — ett öppet Europa och dess fiender” varnar statsvetaren Ulrike Guérot för ett totalt sammanbrott. Hon tycker sig se hur inbördeskrigets logik, ännu vapenlöst, vecklar ut sig över kontinenten. De styrande skikten verkar som förlamade. Massorna formerar sig i kolonner. Den verbala upprustningen eskalerar. Men den här gången är det inte olika nationer som drabbar samman. Skyttegravarna korsar i stället kontinentens landgränser i komplicerade mönster. Globaliseringens vinnare står mot dess förlorare, storstadsregioner mot mindre orter, yngre mot äldre, vita mot de med mörkare hudfärger, främlingsfientliga nationalister mot öppenhetens kosmopoliter. ”Det råder en nästan förrevolutionär stämning som inte längre har något med den traditionella höger-vänsterskalan att göra, däremot med inbördeskrigets paradigm”, skriver hon. Hennes beskrivning är alarmistiskt överdriven, men ändå djupt träffande. Den inskärper oförutsägbarhetens allvar.

Guérot ser bara en möjlig räddning från det hotande nederlaget: ett förenat och demokratiskt Europa med fördelningspolitiska ambitioner, lagstadgade minimilöner och gemensam arbetslöshetsförsäkring. Både nationalismen och marknaderna behöver bäddas in med europeisk politik. Hon är en otålig revolutionär, men under det radikala tilltalet skymtar liknande slutsatser som Emmanuel Macrons och Jürgen Habermas: ”Europa har ingen framtid om vi inte en gång för alla tar avstånd från nationalstaten och dess förmenta suveränitet. Låt oss aldrig glömma det!”.

Guérots bok är ett flammande demokratiskt manifest med parollen ”En marknad — en valuta — en demokrati” som hon stilenligt avslutar med att utropa ”Leve den europeiska republiken!”.

Europas regeringar har visserligen slitits isär av de senaste tio årens stora kriser: bankkrascherna, valutacirkusen och flyktingarna från krigen i Mellanöstern. Men nästan omärkligt verkar européerna samtidigt ha fogats samman. Eurobarometerns återkommande stora opinionsmätningar avslöjar ett förvånansvärt starkt stöd för gemensam europeisk politik på allt fler viktiga områden, med andra ord en beredskap att fortsätta minska medlemsländernas suveränitet. Medborgarnas förtroendet för EU är fortfarande högre än för de egna ländernas regeringar. Aldrig tidigare har val i enskilda medlemsländer följts med sådant, ibland feberdrabbat, intresse av andra européer. Under kriserna har våra förväntningar, de politiska blickarna, märkbart flyttats från de egna huvudstäderna till Bryssel. Den återkommande frågan har blivit varför EU inte gör något. Hur ofta hoppades man på EU:s ingripande för tjugo år sedan? Uppfattade man det ens som en möjlighet? Kriserna verkar via bakvägen ha europeiserat Europa.

När Guérot utgår från att det finns ett tyst stöd för hennes ståndpunkter är det överoptimistiskt, men ingen fantasi. Åternationalisering eller ett försvar av status quo (så kallat ”muddling through”) är inte längre de enda befintliga alternativen.

Den politiska situationen är motsägelsefull. Vad som helst kan hända. Inte ens Guérots önsketänkande om en fullbordad europeisk demokrati kan längre uteslutas från det politiskt möjliga. Statsvetaren Sverker Gustavsson hade rätt när han för flera år sedan drog slutsatsen att en gemensam valuta leder till antingen sönderfall eller federalism.

 

jacques Delors tillträde som kommissionens ordförande på senhösten 1985 innebar inledningen på en omtumlande epok. Under 25 år var Europapolitiken helt upptagen av att förverkliga den gemensamma marknaden och de fyra friheterna. Gränserna öppnades. Nationella hinder revs. Euron blev gemensam valuta. De övergripande målen är nu i stort sett genomförda. Epoken är avslutad.

De närmaste årtiondena kommer med all säkerhet präglas av en annan fråga: hur man kan konsoliderar valutaunionen för att förhindra en upprepning av 2010-talets stora kris? Euron konstruerades som en valuta utan politik — ett slags nyliberal utopism. Det gick naturligtvis åt helvete. Nu måste den bäddas in av de politiska institutioner varje ekonom-historiker vet att en valutaunion behöver för att vara hållbar. Eurofrågan kommer därför bli bestämmande för nästan all övergripande Europapolitik. Konsekvenserna kan bli stora. De har redan börjat rulla in: de sociala pelarna, förslaget att omvandla Europeiska Stabilitetsmekanismen ESM till en fullfjädrade Europeisk valutafond EMF och kommissionens försök att införa majoritetsbeslut i skattefrågor. Macron och Merkel förklarade under en gemensam presskonferens förra året att de var öppna att diskutera förändringar av Lissabonfördraget. Det man kan börja skönja är slutstriderna om hur en förverkligad europeisk stat ska se ut.

 

Under de akuta åren då eurokrisen såg ut att kunna fälla hela EU utvecklade Angela Merkel den så kallade ”nya unionsmodellen”. Den framstår som en svåröverskådlig blandning av mellanstatliga förhandlingar och ett delvis dolt överstatligt kontrollmaskineri med skarpa klor. Den har inget egentligt utrymme för en europeisk demokrati, genom det folkvalda Europaparlamentet. Besluten höljs i dunkel.

Merkels modell har lagts på plats genom den minutiösa granskning Kommissionen nu gör av i första hand eurozonens budgetar, redan innan de olika parlamenten har chans att diskutera dem. De kan ställa frågor, rikta kritik, ställa krav och även ta till sanktioner om länderna inte följer valutaunionens regler. Kommissionen har synpunkter om allt möjligt: arbetslöshetsersättningar, minimilöner, vidareutbildning för arbetslösa. Riktningen har varit konservativ åtstramningsdoktrinär med krav på så kallad budgetdisciplin och lägre statsutgifter. De sociala pelarna förväntas nu bli infogade i arbetet, som möjlig motvikt. Den långsiktiga ambitionen är att valutaunionens ekonomier och arbetsmarknader ska göras mer lika varandra. Hela processen kallas Den europeiska planeringsterminen. Jobbet sköts av Kommissionen, men de avgörande besluten fattas av medlemsländernas ministrar och regeringschefer i Europeiska rådet. Den demokratiska kontrollen och möjligheten till ansvarsutkrävande är utsuddat.

2015 föreslog EU:s fem ”presidenter” — för Rådet, Kommissionen, Parlamentet, Eurogruppen och Centralbanken — att kontrollsystemet skulle kompletteras med inflytelserika ”expertorgan” för lönebildning och budgetpolitik och sedan permanentas som unionens politiska hjärta.

Den europeiska planeringsterminen skulle då förverkliga det ”byråkratherravälde” och den ”postdemokratiska maktutövning” som Jürgen Habermas varnat för. Är det så vi vill ha en europeisk stat?

Utmaningen från Emmanuel Macron pekar i en annan riktning, mot en mer öppen styrelseform. Han ansluter sig till den ursprungliga Europatanken och har förslag som är konventionella och beprövade i varje enskilt medlemsland — men som han nu vill föra upp på Europanivå. Om Merkels modell kan kallas konservativ och präglad av ett specifikt tyskt ordoliberalt arv, så är Macrons socialdemokratisk.

Hans viktigaste förslag är att valutaunionen behöver en stark budget och en traditionell finanspolitik med resurser för offentliga investeringar, försiktiga fördelningspolitiska ambitioner och skydd mot ekonomiska chocker eller allvarliga lågkonjunkturer. Den bör ha verktyg att låna pengar, kanske genom euroobligationer, och underförstått även något slags beskattningsrätt, på till exempel finansiella transaktioner (så kallad Tobinskatt). En sådan budgetpolitik måste ställas under parlamentarisk kontroll för att vara legitim. Han är inte ensam. Önskemål i liknande riktning har länge kommit från både Europaparlamentet och EU-kommissionen.

I ett långt samtal förra året med Jürgen Habermas och den tidigare tyska utrikesministern, socialdemokraten Sigmar Gabriel, förklarade han att många medlemsländer behöver reformeras med bland annat en mer ansvarsfull ekonomisk politik för att Europa ska få nytt liv — Frankrike är ett av länderna. Men ”vi kan bara göra framsteg om det finns en gemensam förmåga att investera, genom en budget för eurozonen. Det är enda sättet att övervinna konflikten mellan social rättvisa och ”moral hazard” [dvs frestelsen att bryta mot gällande regler/min anm], eftersom det då skulle finnas en europeisk institution som har kapacitet att återskapa både dynamiken och tilltron i Europa. Om gällande regler hindrar framsteg så behöver vi gemensamma institutioner för att komma vidare. Det är därför den här institutionen på valutaunionens nivå behövs för att skapa tillväxt och främja solidaritet.” (Samtalet publicerades i tyska Blätter och finns översatt till engelska på Eurozine). Macrons modell är helt enkelt designad för ett mer förenat och demokratiskt Europa — den möjliggör i varje fall en sådan utveckling.

Striderna om hur euron ska konsolideras kan verka komplicerade. Men är avgörande för EU:s framtid. Förändringarna kan bli lika omvälvande som de stora sprången under Jacques Delors år. Utmaningen från Paris klargör ett viktigt vägval, som inte handlar om styrandets tekniska praktikaliteter, utan om grundläggande samhällssyn och idépolitik.

 

Den stora komplikationen för hela den här diskussionen, för nödvändigheten att göra valutaunionen stabil, är att en del länder ännu inte anslutit sig — bland annat Sverige. En länge vilande fråga börjar nu göra sig påmind: Kan man fortsätta vara fullvärdig medlem i unionen och samtidigt stå utanför euron? Jag tror svaret så småningom landar i ett uppenbart nej.

En utveckling mot en starkare gemensam budget och finanspolitik — Macrons modell — ställer frågan på sin spets. För att besvara den har han tvingats föreslå ett särskilt parlament för eurozonen. Det är en idé som den radikala ekonomen Thomas Piketty länge förordat som kolumnist i Libération. Men det framstår som en klumpig nödlösning. De redan tilltrasslade beslutsordningarna i EU blir då ännu värre.

I sitt ”State of the Union-tal” inför Europaparlamentet i höstas polemiserade Jean-Claude Juncker mot förslaget. Det räcker med ett europeiskt parlament. Det är där ansvaret för en gemensam finanspolitik bör ligga, menade han. Men det förutsätter att alla medlemsländer uppfyller sitt åtagande och ansluter sig till valutan. Efter Brexit är det bara Danmark som har ett undantag. Alla andra måste med. EU ska i det avseendet konsolideras. Juncker bjöd in till en stor regeringskonferens våren 2019. Man kan enkelt tolka honom som att Kommissionen då vill ha avsiktsförklaringar från de länder som ännu står utanför valutaunionen.

Ett allvarligt svenskt dilemma håller med andra ord på att ta form. Hela konceptet ”EU-medlem utan euro” är i svår svajning. Det kan sluta illa för Sverige, så länge både viljan och opinionen saknas för att ansluta sig. Är det därför regeringen är så påtagligt störd av Emmanuel Macrons försök att lägga om Europapolitiken i en mer socialdemokratisk riktning? Har svensk socialdemokrati börjat ansluta sig till en konservativ Europapolitik, där skräcken för övernationell lagstiftning (Europatankens själva kärna) medvetet tillåts skymma den nu överlägset viktigaste stridsfrågan, den om europeisk demokrati?

Per Wirtén

PS. Artikeln skrevs innan de tyska regeringsförhandlingarna mellan CDU ocg SPD började ge resultat. Det som nu presenterats ryms ett första svar på frågan hur Berlin tänker bemöta utmaningen från Macron — och det är ett positivt och handlingsinriktat svar, tack vare SPD.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s