Är islamofobi en rasism?

Ibland undrar jag om det är jag som blivit gammal och galen eller den politiska debatten som blivit dement. Känslan har skärpts av den senaste veckans diskussion om förbud för böneutrop. Trots att det kommer från ett litet, allt mer betydelselöst parti, så älskar media — i synnerhet SR — frågan och ältar den dag efter dag. De andra partierna hukar och vågar inte försvara det öppna samhällets princip: friheten att uttrycka sig och plikten att stå ut med saker man ogillar.

När jag passerar Sergels torg händer att Ebba Busch Thors vänner från Livets ord eller Pingstkyrkan samlats för att sjunga lovsånger, vittna och be. Jag utgår från att KD vill förbjuda även dessa bönerop som ”påtvingas oss i det offentliga rummet”. Inte?

Senaste numret av Glänta med temat ”Likheter, skillnader” är en befrielse. Alla är inte galna. Det förs fortfarande de som vill föra viktiga samtal. Och jag är uppenbarligen inte ensam. Underbart läsvärda texter av bland andra Mara Lee, Agri Ismail och Ann-Marie Tung Hermelin. Rasdiskrimineringen är en verklighet, även om frågan mörkas på ledarsidor och i politiken (även inom den ofta ganska konservativa vänstern).

Men den text som väcker störst intresse är Johannes Anyurus om islam, om hans egen tro och praktik. Den är oerhört välskriven. Bara det. Men den ställer oclså frågor och borde (kommer att) väcka diskussioner — i synnerhet i den sekularistiska vänstern.

Om jag tolkar Anyuru rätt är islamofobin i huvudsak inte en rasism, utan en fientlighet mot den muslimska religionens fullständiga ”annanhet” och därmed radikalt annorlunda människo- och samhällssyn. Det är alltså själva kosmologin, inte moskébesökarnas hudfärg, kulturella bakgrund eller etnicitet som är den avgörande orsaken till fientlighet.

Jag delar uppfattningen att Sverige lider av en svårartad skräck för religiös tro, eller närmare bestämd för kollektiva uttryck av gemensam och delad tro. Den drabbar även de kristna. Så jag ger honom rätt att det är ett viktigt moment i islamofobin, särskilt när den kommer från kretsar av doktrinära sekularister. Men jag tror han har fel när han lägger tyngdpunkten på själva religionsfientligheten. Då skulle kristna kyrkor drabbas lika hårt. Nu är det i första hand judendom och islam som uppfattas (på helt olika vis) som problem.

En annan viktig invändning mot hans artikel är hans islamocentrism. Nya testamentet kan i likhet med Koranen tolkas som en radikal kritik av kapitalismen, med slutsatsen att världsordningen måste revolutioneras. Även kristna bär på helt andra värderingar än konsumtions- och konkurrenssamhället.

Socialdemokraternas symbolpolitiska krav att religiösa friskolor inte längre ska få statsbidrag ansluter till den pågående verklighetsflykten. Det finns 60 kristna och kanske tio muslimska skolor i hela landet.Bättre att skärpa reglerna. Det klart att man inte ska få ha morgonbön, sjunga psalmer eller ha kristendomsundervisning på skoltid. Får man det i dag?

När Shekarabi presenterade förlsaget i Aftonbladet var det islam som framställdes som hotet. I USA skulle man kalla det för att spela ut ”the race card”: inbäddat men enkelt att tolka. Ger förslaget Anyuru rätt? Jag tror inte det. Det handlar om ”rasfrågan”, inget annat.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s