Jag har från brittiska tidningar hört att Rachel Cusk förnyar romankonsten. Det är inte alls sant. Men hon är sannerligen en egensinnig författare som vägrar välja den enkla vägen. Och sådana kan man ju inte låta bli att pröva, eller hur?

Faye är i Aten för att leda en skrivarkurs. Hon möter en massa människor. Och det är deras berättelser om hur de hastigt kastats ut i ovisshet, ibland gång på gång, som är själva romanen: skilsmässor, förluster, ögonblick när vardagens bärande balkar gett vika. Faye är lyssnaren.

Cusk skriver i mödosam stil, men med en raffinerat lätt fingertoppskänsla för neuroserna i samtidens inte nödvändigtvis rika men ändå privilegierade samhällsskikt — för européerna.

Den uppmärksamma läsaren fattar så småningom poängen med att alla dessa berättelser flödar fram i just Aten. ”Konturer” skrevs när Grekland och hela EU såg ut att när som helst kunna kollapsa. Den sociala verkligheten började lätta från fasta förankringar. Allt flöt. De Faye lyssnar till säger, om sina privata förluster, att man inte förstår vad man haft, förrän det slinker en ur händerna.

Det här är den första sofistikerade ”unionsroman” jag läst. Och ändå nämns inte politiken eller EU med ett enda ord. Läs episoden på sidan 126 om glastaket som störtar ner över en krets middagsgäster — så enkelt, drastiskt och snyggt om tillståndet i unionen.

Faye själv förblir ett hålrum, men får yttre konturer av andras liv, av deras berättelser. Alla upplever sig ensamma, men är i själva verket inbäddade i myllret. Hyperindividualismen är både vår livsluft och ett bedrägeri.

”Konturer” är den första i en trilogi. Jag antecknar viktiga invändningar: den överdrivet självmedvetna stilen, att inga av romanens människor väcker något egentligt intresse och att alla dessa privata vittnesmål därför är helt frikopplade från kropparna. Men den har ett eget tilltal. Den vågar vara komplex. Den ropar på min uppmärksamhet. När kommer nästa del?

Rachel Cusk: Konturer.

Översättning: Rebecca Alsberg. Bonniers.