Alla vill leva i demokratier. Aldrig i världshistorien har uppslutningen varit mäktigare. Och ändå verkar ingen längre tro på demokratins framtid. Det är ytterst märkligt. Går solen upp, eller går den ner?

I teve åker Jan Scherman omkring och noterar kristecken. Kampanjen #vimåsteprata till försvar för demokratin, ett initiativ från bland annat Svenska PEN, samlade sekundsnabbt in en lång lista oroade författare och opinionsbildare som ville göra en insats, typ mig själv. Och från Belgien har en tillspetsad bok landat som alla borde läsa, med den provocerande titeln ”Emot allmänna val”. I den gör David van Reybrouck helt rätt: han skippar moraliserandet över den stereotypa dansduon isolerade eliter / inskränkta medborgare, och riktar i stället in sig på ett möjligt systemfel. Han vill successivt ersätta valda politiker med lottade medborgare. Man undrar — är han galen?

I själva verket är det fantastiskt roligt hur van Reybrouck uppmärksammar lottdragningens politiska historia. Den är demokratins urform. I antikens Aten och renässansens italienska stadsstater utsågs nästan alla representanter med lotten. Viktiga upplysningsfilosofer ville ha en kombo av lottade och valda folkförsamlingar — med lottning som den mest demokratiska metoden.

Sedan blev allt annorlunda. Demokratin ordnades genom partier och allmänna val. Ett vinnande system. Men nu är det i tilltagande gungning. ”Vi är på väg att förstöra vår demokrati”, skriver han.

För några år sedan kom statsvetaren Peter Mairs bistra bokslut över partipolitikens tillstånd i ”Ruling the Void”. Den tillhör tiotalets viktigaste böcker om demokratins osäkra framtid i Europa, och den blev hans sista. Han undersökte partiernas dramatiska medlemsras och valdeltagandets sjunkande tendens. Men också hur politikerna börjat överlämna ansvar till civilsamhället, storföretagen och ”vanligt folk”. Han kallade utvecklingen ett dubbelt tillbakadragande. Kvar är ett stort läskigt tomrum. En känsla av maktlöshet har börjat sprida sig åt alla håll.

Samtidigt har européerna blivit helt besatta av politikens strider. Tomrummet glöder. Politiken har aldrig varit så påträngande. Samhällena befinner sig i kronisk valfeber. Journalistikens marknadslogik skruvar upp tonlägen och skärper kortsiktigheten till dagliga utbrott av passioner och illusioner. Blandningen av politisk upphetsning och politisk vanmakt är dödlig.

Van Reybrouck har läst sin Peter Mair med lösningen att återvända till demokratins urform — lottens makt — för att återerövra folkstyrets princip. Pröva åtminstone ett tvåkammarsystem där ett är lottat och ett folkvalt, föreslår han. Det skulle kyla ner febern, avlöva den politiska klassen, bromsa korruptionen och gynna förnuftet. Successivt kan stater sedan övergå till att styras helt av framlottade invånare.

Jag medger att förslaget är lockande och argumenten starka. Men utan den infrastruktur partipolitiken framkallat skulle den politiska offentligheten antagligen dö. Samhällsdebattens idépräglade inramningar — ideologierna, filosofin, varningsklockorna — lösas upp. Lottningens princip är demokratisk, men antipolitisk och oengagerande. Blir det verkligen bättre så?

Tidigare i år kom en liknande starkströmsladdad pamflett om demokratin, österrikiska Ulrike Guérots ”Det nya inbördeskriget”, som jag uppmärksammade på den här sidan den 9/1. Den är också drastisk, men drar en annan slutsats. Trots den snabba europeiseringen hindrar de politiska systemen en parallell demokratisering av EU. Det utlöser en både upplevd och reell maktlöshet. Krisens lösning är därför en storskalig europeisk demokrati. Guérots poäng är inte demokratins former, utan dess bristfälliga koncentration. Jag är övertygad om att hon har rätt.

Från annat håll ställs andra diagnoser, med annorlunda svar. För tjugo år sedan varnade till exempel amerikanen Fareed Zakarias för en överdemokratisering, där folkviljan härjar som hundar utan koppel. Hans synsätt fick bestående efterklang. De liberala friheterna räddas bäst av teknokraterna, eftersom folkmassorna aldrig vet samhällets bästa. Nu säger han: titta på Trump, vad var det jag sade. Samma attityd präglar elitskiktens motstånd mot ett mer demokratiskt EU. Men det är en försvarsvall som är ohållbar, eller leder bort från demokratins idé. Förnuftet måste överleva på annat sätt.

Demokratin ropar på en demokratisering, och ropet behöver tas på allvar. Det finns ett moment i van Reybroucks förslag om val genom lottning som omedelbart borde prövas i Sverige. 1988 lanserade en amerikansk statsvetare idén om framlottade medborgarpaneler för att lösa komplicerade samhällsfrågor när politiken kört fast. Modellen kallades, onödigt krångligt, för deliberativ demokrati. Den uppmärksammades i Sverige under 1990-talet, bland annat av Björn Elmbrant i Arena. Men fick ingen chans.

Van Reybrouck visar i sin bok hur medborgarpaneler, lite under radarn, testats i olika stora sammanhang, bland annat på Irland och Island för att arbeta fram konstitutionella förändringar. Några hundratal representativa medborgare har med lottens hjälp utsetts till att under god tid och med hjälp från experter arbeta fram konkreta förslag. Erfarenheterna visar på förnuftiga slutsatser, men också på motsträviga politiker och journalister som känner hur deras makt hotas — av demokratin.

Konflikten kring den nedlagda förlossningsavdelningen på sjukhuset i Sollefteå skulle vara perfekt uppgift för en medborgarpanel. Den är svår. Den engagerar en hel landsdel. Den undergräver tilltron till det politiska systemet. Varför inte göra ett försök? Medborgarpaneler är tusen gånger bättre än alla fantasilösa folkomröstningar.

I Sverige finns samma oro för demokratins framtid som i resten av Europa. Alla grubblar över hoten. Men den politiska offentligheten verkar konservativt livrädd så fort det kommer radikala förslag till förändringar. Van Reybroucks enkla bok har väckt debatt i andra länder, men inte fått någon uppmärksamhet alls här. Idéer om en fullbordad demokratisk ordning i EU, som Guérots, bemöts i allmänhet med överseende löje eller nedhållande tystnad.

Det fanns en tid när Sverige älskade att gå i spetsen för demokratiska reformer och experiment. Nu ropar alla på kris, men ingen vågar ta modiga språng för att avvärja den. Det är också ett slags demokratikris. Solen behöver hjälp för att komma upp lite högre.

Per Wirtén