Alla säger att Svenska akademien är i kris. Situationen är värre. När Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund i går avgick upphörde den att vara en akademi, och förvandlades till en liten förening med tvivelaktigt rykte men mycket pengar. Med fem ledamöter borta i protest mot inkrökthet och arbetssätt är all prestige bortblåst.

Det är nu en belastning för en författare att vara akademiledamot. Det är något helt nytt. Ta en ledamot som Sara Stridsberg, med hennes litterära och politiska hållning. I varje intervju de närmaste tio åren kommer hon tvingas svara på frågan varför hon inte lämnat. Vid varje möte med läsare, på bibliotek eller bokmässan, kommer hon få samma fråga. Att vara ledamot kommer förfölja henne.

Varje ny författare som väljs in kommer som första fråga få: Varför accepterade du? De kommer tvingas förklara varför de inte tackat nej. Det fanns liknande tendenser i de frågor Sara Danius fick när hon blev ständig sekreterare. Men nu kommer dammluckorna öppnas på allvar.Ja, vem vill tillhöra den där föreningen? Att acceptera vara ledamot tyder nu mer på en desperat längtan efter bekräftelse än verklig storhet.

Det är intressant att det är just författare, inga andra yrkesgrupper, som hoppat av.

Det innebär att Svenska akademien inte längre är en akademi för landets litterära liv. Om man ska tro alla uppgifter som nu cirkulerar är en viktig orsak till gårdagens haveri att Katarina Frostensson helt enkelt vägrar lämna akademiens arbete. Man kan ju tolka det som skedde i går som en upptrappning av striden. De tre sätter press på både henne och akademiens majoritet. Vem vet vad som händer nästa vecka?

Jag tillhör inte de som nu skrattar elakt. Akademien har varit viktig för svensk litteratur och för kulturlivet. Att de nu devalverar sig själv till en stormrik föreningsstyrelse utan trovärdighet är sorgligt på allvar.