Asylförslagen avskaffar människors egenmakt

Ska reformismen utgå från människorna eller systemen? Det är en gammal socialdemokratisk fråga. Den konservativa tidsandan blåser nu svaret i systemriktning.

Nyligen presenterades mottagandeutredningen (SOU 2018:22) med ovanligt dunder och presskonferens med Ylva Johansson. Det var inte så konstigt. Förslagen kan få avgörande betydelse för flyktingpolitiken. Avsikten är att göra mottagning, utredning och deportation strömlinjeformat effektivt. Men det förutsätter att människors egen handlingsförmåga och vilja amputeras.

Utredningen utgår från Stefan Löfvens valspråk ”Ordning och reda” och landar i den näraliggande myndighetsdrömmen ”Kontroll och ordning”. Systemperspektivet är hundraprocentigt.

Redan utredningens sammansättning är avslöjande. Där finns bara representanter för myndighetsmaskinen. Ingen kommer från civilsamhällets organisationer med egna, eller föräldrars, erfarenheter av flykt och asyl. Inte en enda. Hade den frånvaron varit möjlig för tjugo år sedan? Knappast. Den avspeglar en statlig tystnadsskapande kultur.

Utredningen vill avskaffa EBO (möjligheten för asylsökande att välja var de vill bo), skapa stora ”ankomstcenter” för flyktingar och sedan ”avresecentrum” för de som ska utvisas. Kort sagt: handfasta institutioner för statlig kontroll.

Men ”Ett ordnat mottagande” är trots anspråken fylld av fluff. Jag hittar nästan ingen redovisad forskning som kan underbygga förslagen. De presenterar till exempel inga belägg för att något blir bättre om EBO avskaffas. Javisst, extrem trångboddhet i fattiga stadsdelar är oacceptabelt. Men beror den på EBO-lagen? Eller på att vissa kommuner inte byggt tillräckligt och att staten avskaffat den sociala bostadspolitiken? Svaret beror på vilket perspektiv man väljer.

EBO är en symbol för flyktingars självbestämmande. De skulle inte förvandlas till passiva omhändertagna klienter var tanken. Nu utraderas alla sådana synsätt.

Men det omvälvande är förslagen på stora asylanstalter — så kallade ankomstcenter, med klang av vänlig turistverksamhet — där flyktingar ska tvingas bo i minst en månad, men i många fall mycket längre. Där isoleras och avskärmas de från samhället utanför, för sitt eget bästa, förstås. De ska alltid finnas tillgängliga för tjänstemän, kontroller och övervakning. Den som avviker ska bestraffas med indragen dagersättning och extra långsam asylutredning.

Det finns fördelar med förslaget. Absolut. Men vem tror att anstalterna kommer stå olåsta? Eller är det kanske här Gustav Fridolins förslag om fotbojor ska prövas i stor skala? Det som föreslås är grundfundamentet för just den typ av möjlig inspärrning alla demokratiska partier kategoriskt avvisat — men SD länge förespråkat. Redan vid ankomsten ska deportationen nämligen vara förberedd.

Under första anstaltsveckan ska flyktingarna sorteras (ja, sortering är utredningens vokabulär) i a- respektive b-flyktingar. De senare, som anses ha ”mindre goda möjligheter” att få asyl, ska antingen vara kvar på anstalten, inte kommunplaceras, eller möjligen föras över till nästa stora anläggning: ”avresecentrum”. Där ska alla de som fått avslag eller förmodas få det samlas ihop. Man kan anta att de blir mäktiga varianter på dagens ”förvar” — det vill säga låsta fängelseliknande anstalter för de som ska deporteras.

Jag hör redan invändningarna: du överdriver, du är konspiratorisk, ingen planerar sådana system för massinspärrning, inte här, inte i Sverige. Mitt svar är enkelt. Läs utredningen. Och gör det med krass misstänksamhet.                Hösten 2015 hände något avgörande. Den rödgröna regeringen slog till med hårdare asylregler. De sade att det var tillfälliga lagar i en akut krissituation. Jag och andra försvarade de flesta av åtgärderna. Men vi blev förda bakom ljuset. De nya reglerna var redan från början avsedda att permanentas, som de nu i praktiken blivit. Konsekvensen blev att tilliten, i just de här frågorna, raserades grundligt. Sorry, men jag tänker inte göra om misstaget att lita på regeringen.

I slutet av utredningen finns en konsekvensanalys. Den ena aspekten efter den andra betas av: statsbudgeten, kommunernas och landstingens ansvar; där analyseras hastigt kvinnor, barn och hbtq-personer eftersom de måste redovisas i en utredning. Men ingenstans hittar jag en samlad bedömning av vad förslagen kan betyda för de asylsökande. Frånvaron är antagligen lika avsiktlig som i utredningens sammansättning. Deras röster och erfarenheter räknas inte längre. Byråkratin har vunnit. Människorna har knuffats undan.

Per Wirtén

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.