(Den här artikeln var ursprungligen ett anförande jag höll på Föreningen Stadsbyggares konferens i Helsingborg 2017).

Jag bor i en stad som inte är Stad. Det är en märklig och ofta en aning surrealistisk upplevelse.

Jag reser varje dag genom ett stadslandskap. Utanför pendeltågets fönster ser jag höghus, låghus, varuhus, motorledsköer och cyklister som kämpar i motvinden. I morgontidningen läser jag att det jag ser inte är Staden, eftersom den ligger någon annanstans, kanske dit tåget är på väg, men absolut inte bland allmänningar och byggvaruhus.

På lördagar kan jag under några timmar uppleva det som kallas Det Urbana Livet. Men det kan jag bara göra som besökare i stadskärnan. För i mina stadsdelar, på mina torg, i mitt radhusområde i höghusens skugga, i parkerna, längs cykel- och promenadstråken där jag flanerar där anses inte de urbana livsstilarna existera.

Ja, jag tvingas väl erkänna att jag bor i Storstockholm. I Huddinge en så kallad förortskommun med 100 000 invånare som inte anses tillhör Staden. Det jag har att säga utgår från mina erfarenheter att leva i en storstad. Men det ska också uppfattas som en kritik av Stockholmspolitikens grandiosa självuppfattning.

 

I nästan alla, numera ofta ganska hetsiga, diskussioner som pågår om stadsutveckling och bostadsbyggande talas det om en plats med särskild aura. Den kallas Staden, med stort S och alltid i singular och bestämd form — Staden. Det är en plats som ockuperat vår föreställningsförmåga, som fantasi breder den ut sig som spilld mjölk över köksgolvet. Den slukar allt. Den döljer det verkliga livet. För samtidigt som stadslandskapen växer så omfattar denna, konkreta men samtidigt nästan metafysiska, plats — Staden — en relativt sett krympande yta i innerstaden, stadskärnan, gammelstaden, den som fick sin fasta form för drygt hundra år sedan. De säger att staden växer, men i själva verket verkar just denna typ av Stad bara bli mindre och mindre, som när en politisk sekt successivt rensar ut de tendenser som inte följer huvuddoktrinen.

Jag vecklar ut min karta över Storstockholm hemma på köksbordet och tänder lampan för att se lite bättre. Den är stor. Den kunde vara från vilken större svensk stad som helt, antar jag: Göteborg, Linköping, Uppsala, Örebro — säkert även Helsingborg.

Stadslandskapet är väldigt och spräckligt. Där samsas vitt skilda stadsmiljöer: villaområden, täta ansamlingar av höga hus på vackra kullar, köpcentrum på gamla äkrar, motorvägar, band av spårvägar (i varje fall i lyckligt lottade storstäder), sjöar, skogar och massor av små torg — de är som stjärnorna i stadslandskapets vintergata. På denna väldiga utvecklade karta är den sakraliserade Staden — i singular bestämd form — bara en liten fläck i mitten. I Storstockholm är den inte större än en liten tändsticksask. Den anses vara våra drömmars enda mål.

Under 1900-talets andra hälft växte staden. Stadsbegreppet började omfatta alltfler olika miljöer, rum och landskap. Föreställningen om det urbana expanderade. Den var inkluderande. Allt kunde inneslutas. Den var ett slags mänskligt allkonstverk av arkitektur, ingenjörskonst, välfärdsambitioner, naturstråk och kommers. Den var en gestaltning av Henri Lefevres berömda ord från 1960-talet om den ”totala urbaniseringen”.

Sedan dess, under de senaste 25 åren, verkar stadsbegreppet gjort en helt annan resa. Det har krympt. Från att ha omfamnat allt, omfattar det nu nästan ingenting. Snart klarar inte ett enda kvarter planerat efter 1930 stadstestet. Det kallas nyurbanism. Jag uppfattar den som en verklighetsflykt.

Städer är inte små avgränsade rum. Har inte varit det på decennier. Och kommer aldrig återigen att bli det. Städer är vidsträckta landskap där karaktären böljar, skiftar, öppnar sig, sluter sig och kastar resenären, eller flanören, mellan hissnande kontraster och snitt.

Staden är inte en singularform. Staden är alltid plural. Som i städer, där varje enskild stad rymmer många olika slags städer.

 

I en liten bok som nyligen gavs ut av företaget ÅWL Arkitekter fick ett antal personer svara på frågan Vad urban livskvalitet innebär. En känd journalist som bevakar kommunalpolitik i Stockholm svarade, tidstypiskt: ”Poängen med att bo i en stad är att ha nära till saker.”

             Jag tror att det är en vanlig men stor missuppfattning. Närhet är ju inte alls utmärkande för den stora staden, utan för den lilla. Hans påstående avspeglar en längtan efter småstaden. Den typ av stad där min mamma bor, som i Karlshamn har allt hon behöver runt torget och stadens två affärsgator.

             Den moderna storstaden utmärks av motsatsen: de stora avstånden. Det enda som förenar mig i Storstockholm med invånare i andra storstäder över hela världen är att vi varje dag reser långt och snabbt genom vidsträckta stadslandskap. Pendlandet är både en förbannelse och en njutning. Med fortsatt befolkningstillväxt — genom i första hand invandring — kommer det karaktärsdraget inte försvinna, utan prägla allt fler städer. Är det inte där, i de villkoren, som en diskussion om stadsutveckling borde börja? Jag fick en påminnelse om detta när jag för några månader sedan hamnade mitt i rusningstrafiken genom de täta granskogarna runt Växjö. Stadslandskapen är en realitet. Och de ser inte alltid ut som vi föreställer oss städer. Drömmarna om att återupprätta den gamla koncentrerade stenstaden kommer aldrig bli annat än fragment i den stora helheten.

             När jag om 20 år återigen vecklar ut en aktuell karta över Storstockholm kommer den inte rymmas på köksbordet. Den kommer då att omfatta en mycket stor del av Mälarlandskapet och ha ännu tydligare än i dag dragit in städer som Strängnäs, Västerås och Eskilstuna i ett sammanhängande och funktionellt stadslandskap sammanbundet av olika slags kommunikationsleder där människor i mycket större omfattning än i dag kommer resa mellan olika delar. Städernas framtid stavas inte närhet.

             Utvecklingen kommer naturligtvis gå i precis samma riktning här i västra Skåne. Min lokalkännedom är alldeles för ytlig för att ha en bestämd åsikt, men är inte Skåde längs Öresund och flera mil in i landet redan i dag ett sammanhängande urbant stadslandskap med invanda pendlarrutter och utflyktsmål för helgernas shopping och teaterbesök?

 

Sedan en tid domineras dock svensk debatt och planering av ett ideal som pekar i annan riktning, in mot stadsbegreppets insnävning. Idealet har blivit så starkt att det bör uppfattas som en samlad doktrin. Jag kallar den stenstadsdoktrinen. Den vilar ytterst på föreställningen om den enda rätta staden — om att Staden, i singular, bara har en godtagbar form.

             Ni som arbetar professionellt med stadsbyggnadsfrågor, i både stora och små kommuner, vet bättre än jag hur den här stenstadsdoktrinen ser ut. Men jag tycker ändå det är en poäng att försöka summera dess huvudpunkter. Det blev nio stycken. Och ja, jag medger att jag med stor glädje formulerat dom i polemiskt syfte.

1. Man ska återgå till den gamla rutnätsstaden med dess raka gator, hus tätt intill trottoarerna med butikslokaler på varje bottenplan. Bostadshusen ska ligga i slutna kvarter med stängda portar mot låsta gårdar, ett slags gated communities light, om man så vill. Det är Stadens DNA som en nyurban debattör förmulerat saken. Utan rätt DNA — ingen stad.
2. Trafiksepareringen skapade visserligen stadsmiljöer som var barnvänliga och över huvud taget behagliga att leva i, men den måste nu bort så att bilar, cyklar och människor mot sin vilja tvingas samsas på samma utrymmen. Utan biltrafik och fickparkerade bilar tappar stadsmiljön sin status som Stad.
3. Alla mellanrum med skräpig grönska och obestämd funktion är en styggelse för den hyperplanerade täta stenstaden. De måste utplånas. Varje kvadratmeter ska ha en kontrollerad och förbestämd funktion. Aspar, gullris och grävlingar är inte urbana.
4. Idén om naturparker där man bevarar skogsbackar, tallar och bergknallar eller stora sammanhängande skogs- och sjöområden bör ersättas av piffiga stadsparker, varför inte med dolda högtalare där naturljud, som fågelsång och spelande kvällssyrsor, ger en vilsam illusion av äkta natur.
5. Bebyggelsen ska förses med tydliga gränsmarkeringar mellan privata och offentliga ytor. De allmänningar som under den moderna epoken planerades in skapar besvärlig osäkerhet kring ägandeförhållanden och hör därför inte hemma i staden.
6. Betoningen av mötesplatser inskränker sig för det mesta till kommersiella lokaler och gator. Medan egentliga möteslokaler sällan får plats eller utrymme, varken Folkets hus, bibliotek, kyrkor eller moskéer. Men vem möter egentligen oväntat människor man inte redan känner på gatan? En plats där vi passerar varandra, men knappast möter varandra i ordets egentliga betydelse.
7. En misstänksamhet, ibland fientlighet, mot torget som samlande plats för butiker och service. Affärerna bör i stället vara utspridda i rutnätssystemet.
8. Staden ska byggas inifrån den historiska mittpunkten och utåt. Den rörelsen är nyurbanismens och stenstadsdoktrinens existentiella tidslinje: man börjar alltid i mitten och rör sig mot periferierna. Stenstadsdoktrinen slår vakt om en skarp frontlinje mellan Staden och resten av landet.
9. När stenstadens doktriner och de slutna kvarteren på så vis penetrerar den moderna epokens väletablerade stadsdelar, de som kallas förorter, påstår man att ”Staden växer”.

 

De här nio punkterna är en fullständig och heltäckande negation av den moderna staden — den som på olika vis faktiskt blev en ”stad i park”, ungefär som man avsett. Ja, den är en negation av alla de miljöer där jag växte upp och som blev min stad, min hembygd. Det är därför jag har kommit att bo i en stad som inte längre är Stad, som stadsbegreppet dragit sig bort från och lämnat i sin rörelse som den krympande och inte alls växande staden.

             Stenstadsdoktrinens olika moment implementeras nu i nya stadsdelar. Att de blir små öar i de växande stadslandskapen, att de tillför ännu en specifik karaktär till det stora kollaget finns det väl ingen anledning att lägga in ett veto mot, även om man kan ha kritiska synpunkter och invändningar. Det jag vänder mig mot är den övergripande föreställningen att om man bygger så här framträder plötsligt, som av ett mirakel, det enda sanna stadslivet. Tidigare fungerande stadsmiljöer blir då transformerade till Stad, i bestämd singular. När jag hör det sägas med militant trosvisshet blir jag full av ostyrigt fniss. Driver dom med oss?

 

Jag är inte här för att försvara den moderna epokens ambitioner att bygga demokratiska och öppna stadsmiljöer. Det har jag gjort förut.

             Min poäng är en annan. Nyurbanismens stenstadsdoktrin framkallar, eller åtminstone förstärker, med sitt singulära anspråk politiska och sociala konflikter som inte längre går att ignorera. Och den bidrar till den oroande känsla jag har, på område efter område, av ett växande gap mellan verkligheten och opinionsbildningen.

 

Den nyurbana drömmen om den återskapade stenstaden — som, märk väl, ursprungligen är den fördemokratiska staden, en stad som fick sin form före demokratins och jämlikhetspolitikens genombrott — har som sagt stora anspråk. Den anses kunna gynna eller till och med framkalla en specifik människotyp: den urbana människan.

             Vad det kan vara för slags varelse kan vi ha många uppfattningar om. Men den som kommit att dominera beskrevs med uppriktigt klarspråk 2008 i en rapport, eller kanske kan den kallas utredning, som beställdes av Stockholms läns landsting. Den hette ”Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen”.

             Rapportförfattarna slog fast att invånare med ”utpräglat urbana värderingar” fanns koncentrerade i den gamla stadskärnan, i gammelstaden, och att de var särskilt värdefulla för stadsutvecklingen. Författarna definierade den urbana människans ideal utifrån påståenden som ”Jag betalar mer för snygg design”, ”Det är viktigt att sköta om kropp och utseende”, ”Jag vill nå så långt som möjligt i min karriär” och en vilja att ”att inte bli en i den stora gråa massan”. Så definieras den urbana människotypen.

             Med kartor i olika färgskikt beskrev de sedan hur dessa urbana värderingar, dessa särskilt värdefulla livsstilar, avtog ju längre bort från Storstädernas stadskärnor man kom. Värst var det i Grängesberg. Där rådde mörker. I andra kartor beskrev de med pilar hur denna särskilt kreativa människotyp behövde spridas ut över landet, som ett slags missionsbefallning.

             Jag har nog aldrig sett en så tydlig framställning av nyurbanismens förakt mot resten av landet, mot alla oss som anses bo utanför det kreativa stadslivets ljussken.

             Utredningens pulserande hjärta var påståendet att den urabana människotypen är den mest förändringsbenägna. Medan de i Grängesberg är förändringsfientliga.

             Det räcker med en snabb blick över det politiska landskapet, i synnerhet kanske i USA, för att inse hur illusoriskt och direkt samhällsfarligt det synsättet är. Människor i små avindustrialiserade städer har visat sig vara extremt förändringsvilliga, men inte alltid i den riktning jag och många andra önskar. Det uppror som sveper fram — Trump, Brexit, Le Pen — kan i viktiga avseenden tolkas som en rätt välmotiverad bakläxa för nyurbanismens politiska svärmerier. Varken Helsingborgs, Norrköpings eller Stockholms innerstadskvarter är mer kreativa eller värdefulla för landets utveckling än någon enda annan del. Det kan vara värt att påminna att skogen fortfarande är mer värdefull för det här landet än innerstädernas evenemangsfyrverkerier och finansiella marknader är.

 

Men det finns även ett annat, kanske mer fundamentalt, problem med nyurbanismens idé om Staden, i bestämd singular. Jag får helt enkelt inte ihop dess värderingar och själva stenstadsdoktrinen med den verklighet jag rör mig i — med det jag erfar i mitt dagliga liv. Verkligheten befinner sig här och nyurbanismen där. De talar förbi varandra.

             Det är svårt att riktigt identifiera glappet, eftersom vi talar så lite om städerna och stadsliven så som de faktiskt existerar och fungerar. Observera pluralformen. Om det jag kallar stadslandskapen.

             Jag har många gånger funderat över innebörden i att EU, och även många andra, når den intressanta slutsatsen att nästan 90 procent av Sveriges befolkning lever i stadsliknande miljöer och urbana sammanhang. Det kan bara betyda att med ett sådant synsätt som de använder är hela södra Sverige ett mer eller mindre sammanbundet stadslandskap. Det skulle stämma ganska bra med Henri Lefevres klassiska spaning från 1960-talet om den totala urbaiseringen, där han räknade in sommarstugor, små orter, motorleder och köplador på landsbygden som inlemmade i detta totalt urbaniserade landskap.

             För bara några veckor sedan kom ett intressant försök att leda diskussionerna om stadsutveckling i en sådan riktning. Jag tänker på Ingenjörsvetenskapsakademin IVA:s lilla rapport ”Den urbana utvecklingens drivkrafter och konsekvenser”. Den komplicerar verkligen populära uppfattningar om förhållandena och befolkningsrörelserna mellan landsbygd, småstäder och storstäder.

             Den visar till exempel hur det börjat uppstå nya småorter runt de lite större städerna — och som inte kan beskrivas som förorter i den gamla betydelsen från 1900-talet. Det är en utveckling som är påtaglig runt storstäderna. Bredvid det gamla begreppet urbanisering prövar de ett helt nytt: rurbanisering för att beskriva de pågående processer där gamla gränser mellan stad, förort och landsbygd slutligen verkar vara på väg att upplösas.

             För att beskriva det som sker har forskare också börjat använda begreppet posturbanism. Den klassiska urbana epoken som hängde samman med industrisamhällets behov av täthet ersätts nu för att motsvara kunskapssamhällets eller tjänstesamhällets livs- och arbetsmönster. Det verkar som om vi befinner oss mitt i en förflyttning från fabrikernas städer till de digitala offentligheternas stadslandskap eller om man så vill stadsregioner. Den totala urbaniseringen innebär kanske de posturbana stadslandskapens genombrott.

             IVA:s rapport ifrågasätter också föreställningen att den täta stenstaden är en särskilt kreativ miljö för förskning och entreprenörskap. När diskussionerna Om Richard Floridas berömda bok om den kreativa klassen — alltså den urbana människotypen — var som mest inflytelserika befann jag mig ofta i USA. Jag bodde mitt i en sådan kreativ zon, den så kallade Triangeln i North Carolina. Men det jag varje dag reser genom stämde väldigt illa med debattens påståenden. Triangeln är nämligen ett typiskt sådant här stadslandskap där flera städer och byar smält samman och där de stora universiteten och forskningsinriktade företagen med få undantag inte alls ligger i cafétäta innerstadsmiljöer utan tvärtom utspridda i stora parkliknande miljöer sammanbundna av motorleder och faktiskt även cykelleder genom skogspartier och över ängar. Jag minns hur jag i slutet av 1990-talet träffade personer som jobbade på några av företagen. Jag frågade varför de flyttat till området och vad det var som gjorde det så spännande. De svarade oväntat att en viktig orsak var att varje dag se träd och skog.

             Stadslandskapen är inga idyller. De har problem. De förutsätter smart planering och bra infrastruktur. De skapar nya slags konflikter med den rena landsbygden. Men hur ska vi kunna diskutera det så länge vi stirrar oss blinda på den där lilla tändstickasken på Stockholmskartans mitt?

 

För lite drygt ett år sedan gjorde jag en tre veckor lång tågresa genom Europa. Jag åkte tåg varje dag. Närmare bestämt mellan EU:s fattigaste region, nordvästra Bulgarien, och den rikaste som är London City. Efter att jag lämnat de stora och ödsliga slätterna i Bulgarien och Rumänien började det kännas som att jag färdades genom en enda stor mer eller mindre sammanhängande stad. Som mest påtagligt när tåget rullade upp genom Rhendalen och in i trasslet av städer och landsgränser i Ruhrområdet, Blegien och Nederländerna.

             När jag för några år sedan gjorde en kortare resa, och till fots, genom södra Storstockholms så kallade förorter och sedan skrev boken ”Där jag kommer från” började jag erstta ordet förort med stad eller stadslandskap. En god vän som är arkitekt tyckte det var lite kul, men föreslog med ganska stort allvar att jag i stället borde kalla alltsammans, alltså även Stockholms gammelstad innanför tullarna, för förorter. Städer är konglomerat av förorter.

             Under min europeiska tågresa återkom hans förslag i mitt minne. det stämde ju rätt väl med det jag såg. Att resa tåg genom EU var som att passera genom ett ändlöst antal förorter — varje stad, stor som liten, varje husklunga och varje shoppingområde med skyltar, flaggor och vimplar var som en förort till nästa och ingenstans fanns den självklara mittpunkten.

             Jag önskar att det är där i den tolkningen av hur städerna egentligen håller på att utvecklas som våra diskussioner om goda städer och social bostadspolitik ch ekologisk uthållighet borde börja. De nätverksliknande och utspridda stadslandskapens tid har redan anlänt — medan vi varit upptagna att prata om annat, om en helt annan slag Stad, en i singular beständ form.

             Vi behöver en stadspolitik som ser ut över dessa stadslandskap med inkluderande och jämlik blick. Vi behöver en politik som suddar ut skillnaderna mellan storstad, småstad och landsbygd. Skillnader som naturligtvis handlar om makt och resursfördelning, men också om arkitektur och stadsutveckling.

             Arkitektur är nämligen inte bara form och funktion. Den är också gestaltad politisk filosofi.

 

Tack för att ni lyssnade.