Redan titeln är en provokation — ”Socialdemokratiska noveller”. Ett knippe korta ögonblicksbilder av kända politiker genom historien. Är författaren galen? Jag förberedde mig på ett litterärt plattfall.

Men Björn Runeborg är en sällsynt och sträng stilist. Efter bara några sidor var jag som vanligt magnetiserad av Runeborgeffekten. Han är 81 år och en av sin generations mest underskattade författare. En outsider.

Det är inte första gången han ger sig i kast med socialdemokratiska politiker. I den fina och prisbelönade ”Dag” var det några år i Dag Hammarskiölds hemlighetsfulla liv. Och ”Orestes tvekar aldrig” cirklade runt mordet på Anna Lindh. Den nya novellsamlingen är en melankolisk, men ändå frigörande, minnesbok över en idé.

Den är disponerad som ett tredelat altarskåp. Ett före, ett om partiets maktperiod med olika små scener och ett efteråt. Alla sektioner befinner sig i ett delvis fördolt samtal med varandra. Stilen är koncentrerad och raffinerad. Så snyggt.

I den första sektionen letar tonåringen Kata Dahlström efter en moralisk riktning innan socialdemokratin ännu finns. Tillsammans med en blyg Hjalmar Branting säger hon sanningen till äldre auktoriteter.

I den andra sektionen gör bland annat Per-Albin sin sista resa med spårvagnen, Tage Erlander undrar över flickvännen Aina och i en fräckt smågenial novell liftar Olof Palme till Houston. De grubblar över det farliga paradiset, tilliten till folket, partikarriärens regler, reformismens tröghet. Inget utreds, men allt antyds i träffsäkra tankekorn.

Och i den tredje sektionen — samtidens — befinner sig två systrar. Den äldre sörjer socialdemokratins försvinnande med suicidal melankoli. Den yngre lever däremot utan minnen av den. Hon förnimmer de förlorade ambitionerna bara som platsens ande i ett ärvt hem hon kan svepa in sig i och ta med som ett imaginärt skydd. Hon är lika efter socialdemokratin som Kata var före. Mellan dem uppstår en befriande igenkänning.

Det här låter förutsägbart. Eller hur? Men det är något helt annat: existentiellt dröjande med svårfångade aningar. Varje novell är som ett upplyst rum där omgivande buller filtreras bort och uppmärksamheten skärps på varje liten detalj. Inte ett onödigt ord har släppts ut på papprets yta.

Runeborgs bok är läskigt vältajmad. Den går nu att läsa samtidigt som socialdemokraternas valrörelse verkar försvinna in i en dödsspiral, utlöst av en vansinnig spekulation i invandringsfientlig politik.

När Kata Dahlström blev inkallad till rektorn på flickskolan för ett frihetsmotiverat regelbrott svarade hon: ”Man måste bryta mot reglerna. För ordningens skull.”

Björn Runeborg: Socialdemokratiska noveller

Modernista