Med väldigt vemod lämnade jag i dag La Maison Rouge i Paris för sista gången. Där har jag under de senaste åren lärt mig uppfatta konstutställningen som fenomen på ett nytt vis. Jag har alltid gått dit full av förväntan. Aldrig vetat vad som väntat. Sett retrospektiver av konstnärer jag aldrig hört talas om, och drabbats av. Sett temautställningar som satt världen i rörelse, till exempel den de hade för några år sedan om Johannesburg. Men nu är det slut. I höst stänger La Maison Rouge.

Den sista utställningen ”L’envoi”, om människans gamla dröm att flyga — både kroppsligt och andligt — uppfyllde alla förväntningar. Den är så underbart fint kurerad, på det det sättet jag allt oftare stött på i Paris där texter om konstverken eller de olika konstverkens upphovspersoner inte betyder nånting, eller mycket lite. I stället för en pedagogisk princip följer de en associativ, poetiskt och upptäcksrik. Filmer, saker, fenomen och bilder framkallar helt enkelt en svindel och en förundran inför människans vara och varande — i det här fallet viljan att lätta från kroppens tyngder och ge sig av. Mitt i konsthallen finns en stor ”säng” där man kan ligga och se de mest underbara filmer om viktlöshet som projiceras i taket. Bara det.

Med en liten film tar man också avsked av konsthallen. Naturligtvis i en anda som påminner om Jacques Tatis. Utställningen pågår till slutet av oktober. Se den om du kommer till Paris.

La Maison Rouge och Whitechapel Art Gallery i London har varit fundament för mitt konstintresse. Nu läggs det i Paris ned och det i London tycker jag har förlorat sin spets. Jag känner mig hemlös.

Men det finns mycket annat i Paris. Där är de stora konstinstitutionerna beundransvärt spännande — vilken kontrast mot Stockholm! Tidigare i veckan har jag sett Ryoji Ikedas svindlande vackra installation (film + musik) i Centre Pompidou. Jag upptäckte Ikeda för några år sedan i en jätteinstallation i ett parkeringsgarage i London. Den här är enklare, men ändå utomvärldsligt gripande. Han sysslar med matematik, digital massinformation och slump, kan man väl förenklat säga.

Och som vanligt avslöjar utställningarna på Jeu de Paume den uppblästa bluff Fotografiska muséet i Stockholm utvecklats till. Den här gången fastande jag för arkitekten och fotografen Gordon Matta-Clark som avled ung i cancer i slutet av 1970-talet. Alla hans pojekt framstår nu som häpnadsväckande, och i några fall fullständigt galna. I synnerhet när han förvndlade rivningshusen runt Hallarna i Paris till ett slags megastora skulpturer där han och hans medarbetare skapade stora märkliga hål och tunnlar genom dem. Det är mystiskt, storslaget och gripande.