Jag älskar att följa Jamaica Kincaids livslånga uppgörelse med sina föräldrar. Ingen annan kan skriva så iskalla elakheter med så stor kärlek. Det tar aldrig slut. I ”Min bror” är hon tillbaka på barndomsön Antigua i Karibien som hon avskyr, men ändå är en oskiljaktig del av hennes minnen och kropp.

Hennes yngre bror ligger döende i aids på ett förfallet sjukhus. Hon importerar bromsmediciner från sin nya hemstad i ett vinterkallt Vermont. Han piggnar till, men räddningen kommer för sent och han dör plågad, avtärd, övergiven av gamla vänner.

Resorna till dödsbädden river upp ouppklarade minnen. Naturligtvis mest om mamman, som fortfarande lever. Denna förbannade älskade mamma. Har någon nu levande världsförfattare undersökt sin mamma så envist som Kincaid? Och ändå verkar inte ens hälften ännu vara sagt.

Det var när den nu döende brodern föddes som hemmet förvandlades från ett paradis till ett helvete. Hans ankomst tvingade bort henne. Syskonkärleken är helt obefintlig. Utgångsläget är laddat när de möts igen.

Många läser Kincaid. Alla borde göra det. Barndomsskildringen ”Annie John” är bästa startpunkten, och när man sedan läst migrantromanen ”Lucy” blir ”Min bror” livsnödvändig. Hon har en underbar förmåga att göra den materiella verkligheten sinnlig och påtaglig: ett fattigt rum, en stekt fisk, en döende kropp.

Långsamt vecklas broderns liv ut. Han var mer än bara en oduglig odåga. En hemlighet. En tragedi. Varför lyckades hon fly från hemön för att bli författare, medan han blev kvar med ett oförlöst liv? ”Hans liv är det jag inte fick”, mediterar hon lättad över sin egen klassresa.

Men berättelsens väg mot försoning fullbordas aldrig. Kincaid är en alldeles för giftig författare för sådant. När han begravs tänker hon trotsig att hon aldrig vill förenas med honom på andra sidan, i ett annat liv, om något sådant finns. Hon har fått nog av honom. Hon vill inte se honom igen.

Jamaica Kincaid: Min bror

Översättning Niclas Nilsson

Tranan.