En kollega, på en kulturredaktion, frågade nyligen var man kunde hitta nya skribenter (en evig redaktionsfråga). Jag svarade Bang. År efter år har jag läst unga skribenter som jag aldrig hört talas om i Bang. Några av dom har etablerat sig. Andra försvunnit. Det är en tidning sprängfylld av begåvning och talang.

I senaste numret hittade jag en strålande text av Daisy Kintu om hur hennes antirasistiska aktivism tvingade in henne (som svensk med mörk hudfärg) i situationer och roller hon etfer ett tag fann begränsande. Till sist tvingades hon frigöra sig från aktivismen. Hennes text (i temablocket ”Fyra femister om feminismen”) är Bang när den är som bäst: politisk, personlig och uppriktig. Daisy Kintu? Jag har aldrig tidigare hört talas om henne. Men jag vill läsa mer.

Och i samma nummer skriver också chefredaktören Vian Tahir lika fint och självprövande om ”Den stora flyktskulden”. Så här: ”När jag ser på hur jag och andra omkring mig — vars föräldrar har flytt — uttrycker oss om familjen, hör jag en tyngd i orden. Ett större ansvarstagande, en större oro, en större vilja att göra dem stolta.” Det är en situation även andra skrivit om. Men Tahirs text utvecklas till en brottning med det där speciella ansvaret och beskriver en resa från att ha trott sig fatta något svennar aldrig förstått, till ett ifrågasättande av det speciella och eviga ansvarstagandet — att hela tiden leva i förväntningarnas skugga — till ett avsked från det. Jag läste med stor uppmärksamhet. Det är en viktig berättelse för att bättre förstå Sverige.