I morse läste jag Ulf Kristerssons programartikel i DN. Den förvånade mig. Jag uppfattade den på helt annat sätt än andra gjort. Jag tyckte inte att den primärt var riktad mot SD. Kristersson verkar i stället ha skrivit med ansiktet vänt mot Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Hans noggranna formuleringar försökte ju definiera de frågor där S och M kan komma överens. Jag reagerade också på att de stridszoner där de är i total konflikt var nedtonade: skatterna t ex. Några var kvar, men anmärkningsvärt försiktigt formulerade.

Jag har länge sagt att det funnits små rörelser mot en gemensam regering S + M. De flesta har smålett. Jag tror visserligen en sådan koalition är svår att uppnå — kanske osannolik. Men bland ledande socialdemokrater har det funnits en ganska uppenbar längtan efter en sådan, eller åtminstone beredskap, under hela mandatperioden. S har ju mer gemensamt med M än med C och L  i många stora frågor, t ex migration och arbetsmarknad. Men det här var första gången jag såg en liknande antydan från M. Att Kristersson fortfarande talar om Alliansen innebär bara att han vill ha med även dem i en stor koalition med S.

Så jag undrar om det trots de hårda positioneringarna sedan valet ändå pågår ett samtal i det fördolda, på någon nivå, genom någon bakdörr. Kristersson kommer inte kunna bli regeringsbildare, det blir Löfven i sådant fall — men tillsammans med moderatledaren. Sensationellt? Ja. Men inte ologiskt.