Sami Said måste vinna Augustpriset för ”Människan är den vackraste staden”. De första 30 sidorna föattade jag inte vad jag läste, var nära att slänga boken, men sedan klarnade det och jag var fast. Berättelsen om Sanfrancisco rymmer ju så mycket. Det är en vår tids motsvarighet till Harry Martinssons ”Vägen till Klockrike” och Sanfrancisco är en Bolle, med skillnaden att han rör sig över större geografiska ytor. Men vilekn geografi är det egentligen. Romanen har tre akter. Den sista utspelas på en ö som skulle kunna vara Korsika, men lika gärna Gotland. Jag fångas över hur han gör en ganska sedvanlig migrantresa, men baklänges. Han smugglas över Öresundsbron, men ut ur Sverige! Och sedan slutar romanen med att han anländer — genom sk frivilligt återvändande — till sin barndomsstad nånstans på Afrikas horn. Man lår sig älska Sanfrancisco, han är så naiv, klok och kärleksfull (och inte alltid så smart) att man till sist adopterar honom utan invädningar.

Skandalropen över nomineringarna i skönlitterära klassen känns sannerligen tomma. Jag gillar Sara Stridsbergs författarskap, som alla saknar bland de nominerade, men hennes senaste roman är ju helt enkelt inte särskilt bra: den är stillastående och hon lyckas inte utvinna särskilt mycket ur styckmordet.

Sami Saids roman är underbar och Björn Runeborgs ”Socialdemokratiska noveller” (som DN inte ens recenserat!) är ju lika stilistiskt skarpa som allt han skrivit.