Marie NDiaye har alltid varit en fantastisk berättare, med klar blick för hur människor förändras av sina sociala maktresor. Hon har samtidigt lockats av det svårtolkade och litterärt invecklade. Hennes romaner har därför ofta varit enkla att tycka om, men svåra att förstå. Inte den här gången. I ”La Cheffe” frigör hon berättandet.

Jag blir faktiskt rätt förbryllad. Är det här verkligen NDiaye? Den gudomliga kvinnliga kocken Cheffes öde, från fattigt skjul vid åkerkanten till stjärnkrog i Bordeaux, kommer säkert fånga många läsare. Det sinnligt köttiga och läckert långa avsnittet där hon lagar sin första stora måltid i ett sandigt kök är magnifikt vackert. Cheffe dansar fram maten. Hon är en smakernas stränga filosof. Ensam. Tillbakadragen. Genial.

En ung medhjälpare blir hennes förtrogna. Det är han som i efterhand, på ett pensionärsboende i Spanien, rekonstruerar hennes karriär med sirlig underdånighet. Han är creepy. Kanske trofast vän. Kanske livsfarlig psykopat. Oklarheten utvecklas till romanens spänningsledare.

Allt är rasande snyggt genomfört. Men är det ”La Cheffe” vi som länge beundrat NDiaye hoppats på, vi som förtrollades av den förra romanen ”Ladivine”, vi som mumlat om henne som en av Europas mest läsvärda författare? Min fråga är kanske ett ofint utslag av snobberi. Men jag kan inte skaka bort den. Inte ens när jag hos Cheffe återfinner centrala teman från de tidigare romanerna, som hennes såriga klassresa och ödesdigra förhållande till sin dotter. De bränns visserligen fortfarande, men nu lite för uppenbart, som det mest i den nya romanen.

Cheffes arbete i köket är en frestande parallell till författarens vid skrivbordet. Man kan enkelt läsa ”La Cheffe” som en maskerad kärleksförklaring till skrivandet. Under nattliga matexperiment mediterar hon i überromantisk stil över det konstnärliga skapandets tvingande ensamhet och det färdiga verkets sakrala natur. Det som hon till varje pris vill undvikas är den skamframkallande njutningen, trots att den är oundviklig. Vem vill äta, eller läsa, utan att njuta?

Jag tror det är diskrepansen mellan Cheffes stränga kocketik och NDiayes yppiga berättelse som förklarar min gnagande otillfredsställelse. En natt avslöjar Cheffe för sin unga medhjälpare — den möjliga psykopaten — hur hon avskyr att behaga och förföra matgästerna. Hon vill i stället att de ska ”ställas inför en gåta”, helt utan skam.

I de tidigare översatta romanerna lyckades NDiaye framkalla just den oförglömliga känslan av gåtfullhet. I ”La Cheffe” gör hon motsatsen: hon försöker förföra oss. Njutningen är till sist rätt fadd.

Marie NDiaye: La Cheffe

Natur och kultur

Översättning: Maria Björkman. 327 sidor.