Något att enas kring

Vad är det som håller samman den judiska kulturen, undrar den israeliska författaren Amos Oz i en ny bok. Böckerna, svarar han med självmedveten säkerhet. Inte några katedraler, kungahus eller mytologiska samband mellan blodet och jorden utan ett väldigt bibliotek av osorterade texter.

Men böckerna räcker inte som svar. De är bara en utgångspunkt när han vecklar ut sin fråga om det judiska. Efter ett tiotal sidor upptäcker jag att han samtidigt kastar ljus över frågorna om det svenska och europeiska, om vilka vi egentligen är. Men det gäller att röra sig försiktigt över textraderna. Skillnaderna är grundläggande. Den judiska erfarenheten har präglats av rädsla för utsatthet. De nya identitetsgrälen i Europa — etnonationalismens — utmärks i stället av rädslan att förlora gamla privilegier.

Essän om den judiska kulturen ligger infogad mellan två andra i Oz behändiga lilla bok ”Kära fanatiker”. Den första av dem är en uppdatering av hans omtyckta ”Hur man botar en fanatiker” från 2006. Då skrev han i skuggan från 11 september och al-Qaida. Nu kommer hatet vällande från fler håll, skriver han — inte minst från den auktoritära nationalismen. Den avslutande texten ägnar han åt Palestinakonflikten, med ett passionerat försvar av den till synes ouppnåeliga tvåstatslösningen. Men det är den i mitten som motiverar boken.

Jag ogillar egentligen Oz sökande efter ett folks karaktärsdrag. Men för minoriteter har den sammanhållande identiteten alltid varit en överlevnadsfråga. Judarna finns kvar som gemenskap därför att enskilda judar valt den; valt att gå in i biblioteket.

Nu har europeiseringen förvandlat även svenskar till en minoritet. Och globaliseringen innebär att alla vita européer blivit en märkbar minoritet i världspolitiken. Majoritetsstatus är en illusion som hastigt faller sönder. Är det därför identitetsfrågorna griper omkring sig? Vilka är ”vi”, och finns det ens plats för ett avgränsat ”vi” i det stora rörliga myllret?

Oz kämpar hårt med sin fråga. Varje gång han skriver ”den judiska kulturen” i bestämd singular form, noterar jag ilskna nej i marginalen. Men sedan befriar han sig med en motsägelse. Det judiska utmärks av en massa olika röster som är oeniga om allt. Den som försöker skapa en likriktad och enhetlig judisk identitet barrikaderar sig i en källare, konstaterar han till sist. Det är plural som gäller, inte singular. Men ändå. Något måste man väl ena sig om för att fortsätta existera som en fungerande gemenskap? Han beskriver det eftersträvansvärda som tillstånd av tillfällig enighet, ”partiell konsensus”, om hur det judiska ska tolkas och förstås. Sedan kan grälen fortsätta.

Jag läser Amos Oz och tittar ut genom fönstret. Låter inte hans konfliktbeskrivning också väldigt europeisk — och svensk? Med språktester, nationella värderingar, statlig kulturkanon och minaretförbud försöker upphetsade grupper att bygga barrikader mot det stora myllret där alla är i minoritet och alla vill vara president eller profet.

Och vem känner inte igen attityden där invandrade välkomnas med kärlek, men bara på villkor att de utplånar sitt kulturarv. Oz identifierar synsättet bland ortodoxa judar, och träffar i samma slag det ortodoxa Sverige rakt på hakspetsen: ”Öppna din mun så skall jag fylla den. Därför att du, den Andre, är ett tomt kärl, medan jag, naturligtvis, är ett kärl fullt av välsignelser. I denna arroganta uppmaning, ’öppna din mun så skall jag fylla den’, finns ett tydligt eko av våld, vilket naturligtvis är raka motsatsen till dialog”.

I den nya globala situationen blir Amos Oz fråga vad det judiska är, antagligen lika lönlös som den om svenskhetens kärna. Men det spännande är hur en mer betydelsefull verkar ta över, nämligen vad det judiska kan vara. Han lämnar rötterna och börjar i stället undra över rutterna. Vilka samhälleliga karaktärsdrag vill vi förenas av i framtiden, befriade från ”öppna din mun–politiken”? Svaren om möjliga rutter ligger ofta dolda i de historiska rotsystemen, påpekar han och fiskar upp ett tretusen år gammalt judiskt textfragment om rättvisa som riktningsgivare.

Amos Oz frågor har blivit farliga. De framkallar fanatism över hela världen, i form av nationalistiska väckelserörelser. I Sverige fick en sådan sjutton procent i riksdagsvalet. De vill frälsa våra själar och rädda oss över floden till ett land där alla olikheter utplånats, alla dispyter tystnat och de motsträviga tvingats öppna sina munnar för att bli matade.

Hur ska man bäst bemöta deras fanatism? Med litteratur, skvaller och humor för där finns alltid en nyfikenhet för Den andre, är Amos Oz oväntade svar. Men han adderar ytterligare ett råd: genom att ha mer lockande och genomtänkta svar på frågan vilka vi helst vill bli, än de har som bygger barrikader i källartrappan.

 

Amos Oz: Kära fanatiker. Tre tankar. (W&W)

Översättning: Natalie Lantz.

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.