Asocial Ingenjör

Världen är full av fluffiga böcker där avsatta politiker ska förklara sig. De flesta tillför ingenting. Men Anders Borgs ”Finansministern” är annorlunda. I hans förklaringsbok finns varken pikanta personporträtt eller kittlande hemligheter. I stället präglas den av en gammeldags övertygelse om verklighetens betydelse och politikens allvar. Tung materia. Inget för de lata och okritiska.

Borg verkar aldrig ha känt någon ”joy of politics”, den kärlek till spelet och gafflandet som utmärker framgångsrika politiker. Han berättar hur han skrämdes av talarstolarna. Han uppfattade sig inte som en offentlig politiker, utan som en samhällsreformator. Hans hemmaplan var den ekonomiska politikens maskinrum: budgetförhandlingarna, forskningsrapporterna, matematikens slutsummor.

”Finansministern” påminner helt oväntat om Alva och Gunnar Myrdals gamla böcker. Saklig. Utredande. Undervisande. Borg och Myrdalarna förenas av sina hyperrationella arbetssätt. Människor följer incitament. Om man flyttar en spelpjäs följer de andra efter som man förutsett. Samhällets missförhållande kan bara åtgärdas om man läst in ”rätt” forskning. Anders Borg var helt enkelt en social ingenjör från högerkanten. Hans benhårda övertygelse att ”ett excel slår retorik” är grundläggande myrdaliana.

Anders Borg är Han som vet Bäst. Och mest. Fortfarande. Jag vet inte om det är imponerande eller outhärdligt. När han tvingades retirera för andra lade han sig, rasande, i ett mörkt rum med svart blick. I särskilt svåra lägen tröstade han sig med Ingvar Carlssons memoarer. Man anar ett manodepressivt drag.

De reformprojekt som avfyrades efter valsegern 2006 var imponerande, även om man ogillade allt. Borg gjorde finansdepartementet till förändringarnas kommandobrygga. En jämförelse med Magdalena Andersson ställer socialdemokraterna i grym skugga. Hon har inga egentliga ambitioner att förändra samhället. Det är skillnaden mellan en social ingenjör och en teknokrat.

Men berättelsen om de nya moderaterna har många redan tröskat. Flera gånger mer läsvärda är avsnitten om nattmanglingarna med IMF, Kommissionen och de andra finansministrarna för att lösa finanskraschen och eurokrisen.

Inledningsvis beskriver han katastrofen på nu sedvanligt vis som en skuldkris. Historikern Adam Tooze har i sin feting ”Crashed” med auktoritet visat att det är en missuppfattning. Det var ju utlåningssidan som kraschade på grund av slappa regleringar, oansvariga vinstkrav och extremt svajig handel med ruttna krediter i komplicerade paket. Tooze visar hur denna medvetenhet fanns de första åren, men sedan genom eurokrisen omvandlades till en om statsskulder i en radikal förskjutning av ansvaret för hela krisen, som också innebar ett politiskt skifte högerut.

Det intressanta med Borg är att han efter sin inledande, politiskt bestämda, deklaration om att det var en skuldkris utvecklar nästan exakt samma analys som Tooze vänsterliberala. Att just det europeiska finansiella systemets krasch fick så extremt farliga följder förklaras av att euron saknade nästan alla nödvändiga finanspolitiska institutioner, en skrämmande brist på politiskt ledarskap och mest av allt den tyska konservatismen. Borg är inte lika hård mot Merkel och Schäuble som Tooze är — men nästan.

Problemet är bara att Borgs beskrivning stämmer illa med mina minnen. Direkt efter kollapsen på Wall street argumenterade han för den svenska modellen från 1990-talet där staten tog över krisbankerna utan att kompensera ägarna, rekonstruerade dem och sedan sålde dem igen. Hade Europa gjort så med sina havererade storbanker hade krisen kanske blivit mer kortvarig. Men när den fick hela valutaunionen i gungning uppfattade jag att Sverige utvecklades till Tysklands lojala infanterister i motståndet mot ett gemensamt Europapolitiskt ansvar. I slutet antyder Borg att det kanske ändå var så, egentligen.

I boken framställer han sig nu i efterhand som den alltid rakryggade och klarsynta. Beredd att ta varje strid. Alltid beväpnad med en komplicerad Excelfil. Som en orubblig tennsoldat bland svajiga sydeuropeiska finansministrar. Efter hand blir självbilden ansträngd, kanske parodisk. I själva verket var nog alla rätt vilsna.

Men problemet är ju att vi inte fick veta vad som sades när finansministrarna träffades. Alla möten var hermetiskt tillslutna, bortom medborgarnas och Europaparlamentets insyn. Ingen kunde utkräva ansvar för de grova misstag som Borg nu enkelt kan räkna upp. Det enda vi kommer ha är förklaringsböckerna från de närvarande.

Borg identifierar också den mellanstatliga kohandelns konsekvenser: att de små länderna alltid förlorar, att ”systemet är riggat” till de mäktigas fördel. Som inbiten social ingenjör verkar han inte förstå att problemet kan åtgärdas genom att den europeiska finanspolitiken demokratiseras och Europaparlamentet släpps in. Eller också skräms han av den möjligheten.

Anders Borg identifierade Alliansregeringens huvuduppdrag som att komma till rätta med det så kallade utanförskapet. Det gick inget vidare. Efter åtta år var arbetslösheten något högre. De fattiga förorterna exploderade först i kravaller och sedan i gängvåld. Småstäderna på landsbygden föll sönder. Excel förlorade mot verkligheten.

Den andra mandatperioden klingade av i besvikelser, lugnande promenader med hunden och fler mörka rum med neddragna rullgardiner. Reinfeldt slutade lyssna på honom. Europa slutade lyssna. Medborgarna slutade lyssna. Valförlusten 2014 blev den största någonsin för ett svenskt regeringsparti. I dag lyssnar inte ens Moderaterna på honom. Han tröstar sig med älgjakt.

 

Anders Borg: Finansministern.

(Mondial)

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.