På 1960-talet lanserade barnpsykiatrikern Gustav Jonsson begreppet ”Det sociala arvet”. Han kallades Skå-Gustav och blev lika folkkär som Lennart Hyland och Astrid Lindgren. Jag minns hur jag på högstadiet kämpade mig igenom hans bok ”Att bryta det sociala arvet”, som jag hittat på skolbiblioteket. Jag förstod säkert inte så mycket. Men själva grundtanken fastnade. Den har aldrig lämnat mig.

Grejen var att Skå-Gustav vägrade betrakta något enda barn som ett hopplöst fall. Dåliga arv hemifrån skulle kunna rättas till: alkoholism, kriminalitet, självdestruktivt beteende, känslan att vara misslyckad utan återvändo. Han länkade samman den politiska reformismen, med en reformism på individnivå.

Hans synsätt smittade av sig på hela samhällsdebatten. Alla talade om att försöka utplåna det sociala arvets onda spiraler.

Regissören och skådespelaren Monica Wilderoths koncentrerade roman ”Fallfrukt” borrar sig rakt in i Skå–Gustavs frågor. Tre generationer kvinnor som brottas med sprit, ångest och olika mäns återkommande sexövergrepp — med sitt sociala arv. När berättarens mamma ställer sig vid en bardisk känner hon hur Gud håller henne i handen, snart kommer det första glaset med den efterlängtade lättnaden. Arvet är starkt. Hennes dotter har visserligen gjort akademisk klassresa, men trots det river klorna fortfarande efter henne.

På högskolan suckar hennes kollega att klass- och könsperspektiv inte längre ”studsar”. De har blivit stumma. Det kunde lika gärna gälla frågor om det sociala arvets grepp. Ingen talar längre om det, trots att det sitter lika hårt som på Skå-Gustavs tid. Nu ska de tilltufsade rättas till med straff, eller i bästa fall ekonomiska incitament — inte med omsorg, samtal och tid. Att övervinna det egna sociala arvet har förvandlats till ett privat skuldprojekt med dålig studs i konst och journalistik.

”Fallfrukt” är en rapport från helvetet. Men själva berättelsen är enkel. En mamma överger sitt barn mitt under ett samtal på soc. Dottern växer sedan upp med spriten som flyktsoda men lyckas till sist bli nykter alkoholist. Efter 33 år vill mamman plötsligt återknyta kontakten. Då får dottern ett mörkt återfall med tre Explorer på koksbordet.

Från början var det här en enmansföreställning med Wilderoth som författare, regissör och skådespelare. Det märks. ”Fallfrukt” är en tät, tät inre monolog. Men det som fungerar som scenupplevelse blir inte alltid bra prosatext ens med ordentliga bearbetningar. I boken utvecklas inte det intensiva tilltalet till ögonblick av intensitet. Orden hamrar i stället på med oavbruten hyperventilation utan vilopauser och utblickar. De blir till sist mer avtrubbande än riktigt engagerande.

Men samtidigt. Romanen är en brutal påminnelse. Som en örfil när man tappat uppmärksamheten från något viktigt. Huvudpersonen drömmer om att en dag vakna som ett vitt oskrivet ark papper, utan mammans och mormoderns kladdiga bläckfläckar. Det är en omöjlig dröm. Men den borde ändå vara en ambition för hela samhället — drömmen att bryta det sociala arvets förbannelse.

Monica Wilderoth: Fallfrukt.

Atlas.