Vem kan låta bli att följa debatten om Peter Handkes nobelpris? Den berör ju de olösliga frågorna om förhållandena mellan litteratur, politisk ondska och mänskligt liv. Men jag förstår inte varför alla måste ta ställning till om han borde ha fått priset eller inte. De entydiga svaren känns som ett slags förräderier.

Hur har det blivit så? Idealet är ju att begåvade skribenter undersöker svåra konflikter och sedan landar i ståndpunkter läsaren tvingas förhålla sig till. Men den här gången singlar alla dessa säkra ja eller nej till marken som spräckta ballonger. I varje fall för mig.

Det är som om kombinationen av Peter Handkes romaner och krigen i Jugoslavien får mina tankar och känslor att kortslutas. Jag hör den distinkta smällen. Och sedan blir det tyst.

Jag känner mig pinsamt handfallen. I alla år har jag varit övertygad om att enskilda människors liv är viktigare än konsten. Här är en författare som ovedersägligt tagit ställning för Slobodan Milosevics etnonationalistiska mördarregim. Svenska akademien kan hänvisa till hur många tyska forskaranalyser de vill om att han kanske ändå inte gjort det. Men förhållandet är uppenbart för alla. Och ändå kan jag inte ansluta mig till protesterna. Vad är det för fel på mig?

Jag misstänker att kortslutningens orsaker ligger inbäddad i min generation, vi som föddes i mellanrummet mellan fyrtiotalisternas ideologer och sextiotalisternas ironiker. I vår bildningsgång. I min historia om hur jag blev den jag blev, och där både Peter Handkes romaner och Jugoslaviens våldsamma sönderfall blev viktiga noder. Jag har vilat på båda. Och jag kan inte befria mig från någon av dem. Jag marinerades först av Handkes särpräglade språk och fick sedan hela min världsbild förändrad av den kroatiska och serbiska folkfördrivningspolitiken. Nu avtvingas jag plötsligt ett val. Sorry, men jag vägrar.

Den bosnisk–amerikanska författaren Aleksandar Hemon skrev för några veckor sedan att ”Peter Handkes politik har på ett oåterkalleligt sätt omintetgjort hans estetik” (DN 27/10). Hemon delar min egen erfarenhet: efter krigen upphörde Handkes litterära betydelse. Jag och många andra slutade läsa honom. Han försvann in i Serbien och kom aldrig ut igen. Den sista av hans romaner som verkligen berörde mig var den väldiga ”Mitt år i Ingenmansbukten” som kom ut ett år innan den omstridda reseboken ”Eine Winterliche Reise” från de etniska rensningarnas landskap. Redan i ”Ingenmansbuktens” första stycke skrev han om en förvandling av oklar art: ”Plötsligt fanns på min plats inte längre en människa, utan i hennes ställe ett avskum”, som om han anade vad som väntade honom. Sedan har allt färre brytt sig om honom. Hur ofta händer det att ett så inflytelserikt författarskap slocknar så hastigt?

För två år sedan fick jag en fånig föraning att Handke skulle få Nobelpriset. För säkerhet skull läste jag om ”Långsam hemkomst”. Jag minns hur romanens trögflytande allvar och tyngd då, i början av 1980-talet, fick mig att svaja. Andra har beskrivit liknande reaktioner, bland andra författaren Steve Sem Sandberg. Huvudpersonen hette Sorger, bara det. Jag blev en Handkeläsare.

Omläsningen blev också omskakande. Men på ett helt annat vis. Det var som att återvända till ett land som inte längre finns. Handkes sätt att skriva om kvinnor berörde mig illa. Och hela den gamla nedåtriktade magin — där man sögs ned i gruslager, flodbäddar och långsamma geologiska ursammanhang — var som bortblåst. Inte ens den huvudvärk som jag alltid förknippat med att läsa honom infann sig. Texten var död.

Var det verkligen Miloseviceffekten, som Aleksandar Hemon identifierat? Nej, jag tror det är något större som hänt. Peter Handkes romaner var avsiktligt apolitiska. De befann sig utanför politikens rum. Det gick inte att avgöra om han var vänster eller höger. Men samtidigt var romanerna hårt surrade vid samtidens stämningar och de sociala sammanhang som de skrevs i. Det var ju därför hans romaner fick sådan betydelse. De var vår dåtid.

När jag nu i höst också läste om min favorit ”Upprepningen” från 1986, som kan läsas självbiografiskt från Handkes ungdomsår, om en resa genom Slovenien i dåvarande Jugoslavien insåg jag att han mer än de flesta var det kalla krigets och det delade Europas författare. Det var den oerhört märkliga epoken mellan 1962 och 1989, när det kalla kriget stelnade i fast form, som han lyckades ge ett konstnärligt språk: känslan av seg långsam tid, av ett öde som var omöjligt att undfly, av lågintensiv depression — av att villkoren inte gick att förändra.

Och samtidigt fanns i detta Europa närheten till det radikalt annorlunda. Det räckte att ta båten till Polen. Eller i Handkes fall tåget till Jugoslavien. Och där, på andra sidan, fanns den förrädiska lockelsen i den lögn som kunde ge intryck av en mer okonstlad äkthet, en stramare renhet fri från västvärldens kommers med närmare koppling till det agrara landskapets villkor. Människor han mötte i slovenska Jugoslavien ”bar inga masker”, skrev han i ”Upprepningen”. Jag minns den där obehagliga ambivalensen och kan fortfarande få svindel när jag bläddrar i de icke–tillrättalagda fotoböcker som publicerats efter murens fall. Den enkla och fattiga ofriheten hade ett särskilt brunfärgat skimmer, så länge man stod utanför som betraktare. Det rymde en längtan som nu verkar återvänt, men i annan politisk form.

Det var Berlinmurens fall som blev Handkes litterära fall. Hans landskap var det delade Europa, inte det förenade och mer flytande där alla fasta förankringar och hårda gränslinjer hastigt löstes upp. Handkes äldre romaner är nu ett slags minnesmonument. Men döda, som alla monument.

I Wim Wenders film ”Himmel över Berlin”, präglad av en lång Handketext, blir den här förlusten påträngande, eftersom Muren och de märkliga villkoren i Västberlin är filmens utgångspunkt. Den fångade stämningsläget, den dystra magin, med samma precision som David Bowie gjorde i sin Berlintrilogi. Men nu har filmens utdragna litterära monolog förlorat sitt känslomässiga klangrum. Hela filmen har förstummats till en vacker relik från ett Europa som bara de äldre har en relation till.

”Upprepningen” ger också vissa psykologiska nycklar till Handkes serbiska haveri: den personliga upplevelsen av utanförskap och underdogrevanschism, hatet mot den urbana borgerlighetens förkonstlade bildning.

Viktigare nycklar är kanske hur han ofta återkommer till den föreställning om människans lodräta anknytning rakt ned i landskapets jordlager och urberg. Kryptiskt spekulerade han i ”Upprepningen” om sambanden mellan ett lands geologiska former och ”ett folks cykel”. Han hade en fixering vid sambanden mellan människa, kultur och landskap som lätt leder tanken in i den nationella ödesgemenskapens järnburar, samtidigt som han förklarade sig själv som lyckligt fri från dessa bindningar, som om han ville försvara nationalismens hembygdsromantik på villkor att han själv kunde glida undan, som en vandrare utan hemland. Ingen uppfattade honom som i just det avseendet särskilt kontroversiell. Han rörde sig ju i dåtidens kulturella allmängods.

Krigen i Jugoslavien blev ett hårdhänt uppvaknande från den geologiskt bundna stillheten i Handkes romaner och den värld jag växt upp i. Plötsligt anföll kontinentens historiska mörker med dess etniska raseri och längtan efter renhet. Vukovar, Krajina, Sarajevo, Srebrenica. Visegrad, Kosovo. Jag minns känslan av vanmakt. I Sverige bildade kulturpersonlihheter Sarajevolistan och ställde upp i EU-valet 1995 för att väcka opinionen. Att försöka ta sig in i det belägrade Sarajevo blev ett slags pilgrimsresa för tolerans och mångkultur. Jag läste romaner av Miroslav Krleza och Ivo Andric för att försöka förstå. Det gick så där. Kriget blev en långsamt verkande sjunkbomb.

Efter hand förstod jag, och många av mina generationskamrater, att den gamla Europafrågans allvar fortfarande gällde. Det var inte längre så att historiens mörker kunde upprepa sig. Det hade redan gjort det. Srebrenica blev den kanske enskilt viktigaste händelse som påverkat min politiska grundsyn — viktigare än Sovjetunionens fall, 11 september och finanskraschen. Jag blev antinationalist och Europafederalist. Det då helt bortglömda begreppet kosmopolitisk fick ny aktualitet. Rättighetsperspektiven gjorde entré på bred front. Det nakna livets utsatthet blev en etisk baslinje. Jag är inte ensam. Bosnien blev vattendelare för en hel generation.

Diskussionerna var infekterade. I efterhand kan de tyckas gåtfulla. Men motståndet mot verkligheten var då, liksom nu, starkt. Peter Handkes fall in i det serbiska milismaskineriet var radikalt. Men många, inte minst inom vänstern, delade hans misstro mot journalisternas vittnesmål och människorättsrörelsernas larmrapporter, och den förstärktes när Västeuropas regeringar till sist vaknade upp och började ingripa. Antiamerikanska övertygelser kunde leda till en märklig solidaritet med det ”förföljda” Serbien. Den då inflytelserika Ordfront Magasin sprängdes i bitar av konflikterna.

Tre precisa frågor grundlade den hårda polariseringen. Utgjorde Srebrenica inte bara en massaker utan kärnan i ett folkmord? Kunde de serbiska fånglägren beskrivas som dödsläger? Bar Serbien den huvudsakliga skulden till kriget? Handke tillhörde dem som svarade nej på alla tre, även om han nu i höst så vitt jag vet för första gången använt ordet folkmord om Srebrenica, en reträtt som gissningsvis tvingats fram av Svenska Akademien (Sydsvenskan 28/10).

Men under det pågående kriget i Bosnien och Natos bombningar av Serbien väckte hans ställningstagande för Milosevics regim, så vitt jag minns, ingen större uppmärksamhet i Sverige. Jag noterade det bara i förbigående. Att jag slutade intressera mig för hans romaner, att hans stjärna slocknade, hängde mer samman med känslan att de förlorat sin betydelse, att de blivit stumma, på grund av de större förändringarna i Europa efter Berlinmurens fall. Handke blev en författare förknippad med det kalla krigets epok.

Ett kvarts sekel senare verkar glömskan ha vunnit. I sitt begravningstal över Slobodan Milosevic förklarade Handke 2006 att han inte känner till sanningen om Jugoslavien. Medlöparens vanliga glömska. Akademiens första reaktion på de häftiga protesterna mot Handkes pris var förvåning. De okunnigas vanliga glömska. Och så de som kategoriskt fördömer priset utan att känna till Handkes romaner. De arrogantas vanliga glömska.

Det är minnet som tvingar mig att vägra ta ställning. De entydiga svaren om huruvida Handke borde ha fått Nobelpriset är ett förräderi mot antingen de mördade i Bosnien eller mot den betydelse Handkes romaner haft. I båda fallen bär de på en minnesförlust om Europas 1900-tal.

Per Wirtén