Sosseriets död

Stefan Löfvens framgångsrika plan var att bryta blockpolitiken. Men det blev ingen riktig seger. Januariavtalet gjorde det i stället uppenbart hur Socialdemokraterna i en långsam rörelse, över ett par årtionden, avlägsnat sig från de egna grundfundamenten. I höst har deras reträtter nått en ödesdiger vändpunkt. Det strategidokument Torbjörn Nilsson avslöjade i Expressen i går förstärker känslan att avgrunden närmar sig. Kan en socialdemokrat som vill förändra världen i socialdemokratisk riktning längre rösta på Socialdemokraterna?

Först vickade de lite motvilligt undan sitt urfundament om jämlikhet genom fördelningspolitik. Skatterna plattades till. Den sociala bostadspolitiken förföll. Pensionerna trycktes tillbaka. Arvskatten avskaffades. De lyckades hjälpligt försvara sig med det korrekta påpekandet att motståndarna var värre.

Deras ansvar för det nya klassamhälles vanmakt gör det nu svårt för dem att tala om den. Deras kritiska självreflexion finns, som en molande inre smärta, men utmynnar inte i politik. När genomförde de senast en populär fördelningspolitisk reform? Det måste ha varit maxtaxa i förskolan. Det var sjutton år sedan.

Efter januariavtalet har de bara ett riktigt försvar: att de ger mer pengar till kommunerna. Javisst, mycket viktigt i nuläget. Men det sätter inga människor i rörelse. Det parlamentariska läget är uppenbart, men det som saknas är själva viljan.

Sedan våren 2018 har de också börjat fingra på sitt andra, och rätt sent tillkomna, grundfundament: rättighetspolitiken. Vad finns kvar av partiets uppdrag och särprägel när både den och jämlikhetspolitiken ryckts undan? Varför ska vi då ha ett sosseparti?

Migrationsfrågan är hävstången in mot rättighetsfrågorna. Statsråd gör utspel om minskad invandring och pekar ut flyktingar som hinder för välfärdspolitik. Okritiskt förstärker de den högerpolitiska järntriangeln — mörk hudfärg, miljonprogram, kriminalitet — utan några försök till egen tolkning av verkligheten, av den nya rädslan på förortstorgen som författaren Duraid al-Khamisi nyligen sörjde (Expressen 22/11). När Stefan Löfven plötsligt vaknade till i SVT och gjorde ett taffligt men sakligt korrekt försök att korrigera ensidigheten skåpades han ut.

Partiet gav nyligen tankesmedjan Tiden i uppdrag att utreda en förändrad migrationspolitik. Den nya S-politiken bör stoppa tiggarna, minska invandringen, strama till asylpolitiken och sänka ”långtgående identitetspolitik”, förklarar chefen Daniel Färm (tankesmedjantiden.se, 2/10). Och i en upptaktsartikel argumenterade tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula för en migrationspolitik i SD:s riktning med hjälp av en lavin långa citat från Karl Marx (Tiden 2/2019).

Ingen socialdemokrat som ges inflytande säger längre något om migranters rättigheter, gränspolitikens dödsfall, exploateringen av de papperslösa eller den strukturella rasdiskriminering som finns på arbetsmarknaden. Och ingenstans nämns den empiriska forskning som länge visat att invandringen varken påverkat arbetslöshet eller lönenivåer i Europa på något avgörande vis.

Den förändring som däremot försämrat folks villkor undviker de: fördelningspolitikens förfall. I stället träder de nu fram som stenhårda motståndare till försöken att lyfta upp den på Europapolitisk nivå genom lagstiftning om minimilöner, europeisk beskattning av globala techföretag och en förstärkt EU-budget.

För nästan exakt fem år sedan kallade statsminister Stefan Löfven Sverigedemokraterna för nyfascister (AB 5/12 2014). Nu har han genom sin politiska omorientering medgett att SD trots allt hade rätt. Sådant förflyttar människors förtroende.

De två tillfällen när Socialdemokraterna gått till offensiv mot migrationspolitiken — den tidiga valrörelsen 2018 och den här hösten — har fått samma följder: S har sjunkit i opinionsmätningarna och SD har stigit. Det är som om socialdemokraterna vet att de gör fel, men inte kan hejda sig.

När jag nu knackar på Socialdemokraternas port ekar det tomt. När jag går ut på gatan och ropar upp mot husfasaden så släcks ljusen i alla fönster. Vi är många socialdemokrater som står där ute och undrar över allt som håller på att gå förlorat. Mer pengar till kommunerna, säger vi till varandra. Och nickar. Det är ju bra. Men sedan går vi motvilligt därifrån.

Per Wirten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.