Vladimir Putin jagas av samma envisa fråga som Lenin och Stalin gjorde: om hur man bäst kontrollerar de besvärliga ukrainarna. Det går en historisk våldslinje från Röda arméns första invasion av Ukraina i februari 1918 fram till kriget i de östra landsdelarna och ockupationen av Krim samma kalla vintermånad 96 år senare. Längs linjen ligger miljoner som dödats. Det är en förfärlig historia.

Den amerikanska historikern Anne Applebaums senaste bok ”Röd hungersnöd — Stalins krig mot Ukraina” är både en djupdykning i övergreppen och en historieskrivning om Ukraina under Sovjetunionens första två decennier. I centrum står Holodomor, en ukrainsk term för den stora politiskt framkallade svälten och de samtidiga arresteringarna och avrättningarna under 1933 och 1934. Ett av 1900-talets stora övergrepp. Holodomor = svält + utplåning.

När jag läser hennes bok blir jag pinsamt påmind om min brist på kunskap. Svältpolitikens upptakt och sammanhang är antagligen rätt okända för de flesta européer.

Hur många vet till exempel att Ukraina hade en egen framgångsrik revolution 1917 med krav på jordreform, rättvisa och bröd åt alla? En spirande ukrainsk nyordning, med ett återerövrat språk, som bolsjevikerna sedan behövde tjugo år för att kunna knäcka.

Ett annat exempel: Jag har lärt mig att kaoset runt Kiev, Charkiv och Odessa i början av 1920-talet var ett inbördeskrig mellan vita och röda. Men Anne Applebaum gör en delvis annan tolkning. Det ”Vita gardet” — antisemitiskt, kontrarevolutionärt och illa omtyckt — opererade visserligen på ukrainsk mark. Men stridernas kärna beskriver hon i ställer, rätt övertygande, som ett agrarpopulistiskt bondeuppror mot Moskvas maktanspråk. Det var i huvudsak en antibolsjevikisk vänster som revolterade, bland dem den omsusade anarkisten Nestor Makhnos ”Svarta armé”.

Hela denna, något oorganiserade och osorterade, viljeyttring för både mänskligt och nationellt självbestämmande krossades till sist av Sovjetmakten. Först i försöket att utplåna de jordägande bönder, som tillsamman med andra oönskade, brännmärktes som kulaker. Sedan genom tvångskollektiviseringen. Och avslutningsvis med hjälp av svältpolitiken — Holodorm. Efter den återstod bara tystnad.

Under den hänsynslösa kollektiviseringen hade spannmålsproduktionen sjunkit dramatiskt. När de ukrainska protesterna mot jordbrukspolitiken spred sig till Kommunistpartiets inre kretsar i Moskva började, för ett ögonblick, det totalitära systemet att skaka. Stalin beslutade därför att slå till hårt. Det var dags att avsluta problemet Ukraina.

Nästan fyra miljoner ukrainare svalt ihjäl eller avrättades som ”sabotörer”. I stort sett alla bodde på landsbygden. Människor dog hemma, på landsvägarna, längs järnvägsspåren. En lärarinna mindes efteråt hur barnen avled mitt under lektionerna. En annan beskrev de svältande på kolchoserna: ”Deras huvuden hängde som veteax, deras halsar var smala som på en stork, varenda benrörelse syntes under huden på armarna och benen, själva huden såg ut som gul gasväv som sträckts ut över skelettet”. Man åt allt: gräs, rötter, katter, grodor och förmodligen även döda människor.

Arbetet för att förvärra svälten var metodiskt. Röda brigader beslagtog allt som gick att äta: spannmål, potatis, bröd, grisar, höns. Motsträviga kolchoser och byar svartlistades och trakasserades extra hårt. De hungrande som letade efter kvarblivna vetekorn på åkrarna kunde avrättas på plats — för stöld. När befolkningen började fly i jakten på mat stängdes Ukrainas gränser. Det krävdes särskilda pass för att ta sig in i städerna. Inga räddningsförsök sattes in. Och utländska journalister hölls borta.

Jag gjorde en sökning i DN:s nätarkiv på ordet Ukraina mellan 1 september 1933 och 15 juni 1934. Där fanns 14 artiklar. I en nämndes möjlig brödbrist efter svaga skördar, men inte en rad om svälten, inte ett enda litet ord om att miljoner ukrainare höll på att dö. I mars 1934 kom däremot en rubrik om ”Mera sabotage vid det ryska statsjordbruket”. Statens klassfiender hade orsakat störningar, meddelade TT i artikeln. Den sovjetiska propagandan var framgångsrik.

När trycket lättade var det ingen som längre protesterade mot fortsatt kollektivisering. Ukraina var knäckt. I efterhand mörklades den stora svälten omsorgsfullt. Minnena blev straffbara. Befolkningsstatistiken manipulerades. Många av de som fattat lokala beslut avrättades några år senare under den stora terrorn.

Under Sovjetunionens sista dagar på 1990-talet beskrev Michail Gorbatjov, barnbarn till en så kallad kulak, kollektiviseringen som en återinförd livegenskap. Det var precis så den ukrainska landsbygdsbefolkningen uppfattat politiken när den genomdrevs. Det var därför de gjorde motstånd. Och det var därför de mördades.

Anne Applebaums bok är en insats för folkbildningen. Hon skriver som vanligt rakt och okomplicerat. Men ”Röd hungersnöd” är ändå otillfredsställande. Avsnitten om de tidiga åren efter revolutionen känns irriterande snabbskrivna. Och jag saknar en mer analytisk nivå; i synnerhet om den säregna sovjetiska nationalismen, som är en röd tråd i boken men ändå aldrig utvecklas. På samma vis saknas, på ett nästan skandalöst vis, en undersökning av antisemitismens funktion i den ukrainska respektive sovjetiska nationalismen.

Applebaum är inte bara historiker. Hon är också en profilerad högerliberal intellektuell, gift med Polens tidigare utrikesminister Radoslaw Sikorski som var intensivt engagerad under Majdanupproret och det ryska angreppet. Hon befinner sig helt enkelt nära storpolitikens inre kretsar. Jag tycker det märks den här gången, i motsats till hur det varit i hennes tidigare böcker om Sovjetunionens och östra Europas historia. Vid ett tillfälle hörde jag hur hon, inför arbetet med ”Röd hungersnöd”, förklarade att hon blödde för Ukraina. Det förklarar hettan i den färdiga boken. Men kanske också frånvaron av kallhamrad analys. Som historieskrivning känns den faktiskt lite gammeldags.

Anne Applebaum: Röd hungersnöd — Stalins krig mot Ukraina.

Översättning Manne Svensson

Albert Bonniers förlag