EU:s kris är värre än någon tror

För precis fyra år sedan städade jag mitt skrivbord. Jag skulle börja skriva en bok om Europafrågan. Under hösten hade jag rest tre veckor med tåg genom EU, i spåren av eurokrisen och mitt i den upphetsade flyktingdebatten. Framtiden var helt oförutsägbar. Skulle hela EU falla samman?

I höst har jag fyllt samma skrivbord med nya böcker om unionen. Jag ville försöka förstå vad som egentligen hände sedan — efter alla kriser. Det enda synbara när man öppnar morgontidningen verkar ju vara Brexit. Men något mer måste väl ändå ha förändrats?

Europas ekonomier är visserligen fortfarande skadade. Men EU visade sig vara mer hållbart än många befarade. Blev det alltså bra till sist? Knappast. Genom de böcker jag samlat löper demokratifrågan som en sammanhållande tråd. Det man länge beskrivit som EU:s ”demokratiska underskott” verkar ha växt. Den tidigare franska finansministern Pierre Moscovici, som inte bara är en sansad politisk tänkare utan också satt mitt i krisens centrum som kommissionär för den finansiella sektorn, beskriver nu situationen som ”en demokratisk skandal”.

Vi diskuterar ofta hur demokratin rullas tillbaka i Ungern och Polen, men nästan aldrig förändringarna i EU:s egna system. Jag kan förstå varför. De framstår som komplicerade. De är svåra att upptäcka. Och de beskrivs som nödvändiga.

2017 publicerade en grupp franska ekonomer och statsvetare manifestet T–Dem. Bland dem fanns Thomas Piketty som blev världskänd med boken ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”. De föreslog en separat finans– och budgetpolitik med ett eget parlament för eurozonen. Initiativet fick stort genomslag. Emanuel Macron och olika europeiska socialdemokrater uppmuntrade förslaget. Andra menade i stället att ”den demokratiska skandalen” bör lösas med hjälp av det redan existerande Europaparlamentet. Men alla var överens om en sak: något måste göras för att rätta till det som gick fel under eurokrisens olika räddningsaktioner.

I är har gruppen samlat kommentarer till förslaget i boken ”How to Democratize Europe”. Alla övertygade demokrater behöver läsa det inledande avsnittet, där två statsvetare utvecklar bakgrunden till T–dem. Det är svårsmält och detaljerat — men på riktigt.

De förklarar hur politiken runt euron förvandlats till ett av EU:s tyngsta maktcentrum i form av ett strängt teknokratstyrt regelverk, där grunddragen i euroländernas ekonomiska politik läggs fast utan inflytande från varken det folkvalda Europaparlamentet eller medlemsländernas egna parlament, och med konsekvenser för hela EU. Systemet kallas Den europeiska planeringsterminen. T–Dems poäng är att den både behöver demokratiseras och få en annan politisk inriktning.

Planeringsterminens syfte är att länderna ska tvingas följa valutaunionens budgetpolitiska regelsystem. Men den har börjat rymma växande synpunkter på allt möjligt: arbetsmarknadspolitik, vuxenutbildning, arbetslöshetsersättningar, lönebildning. Tanken är att även EU:s nya pelare för sociala rättigheter ska arbetas in i systemet. Planeringsterminen håller på att bli Europapolitikens dolda maskinrum.

Kontrollsystemet styrs av Eurogruppen, och dess bakomliggande arbetsutskott EWG, där finansministrar, statssekreterare, representanter från Kommissionen och Europeiska Centralbanken ingår. Men alla som bidragit till ”How to Democratize Europe”, och bland dem finns Pierre Moscovici, är överens om att ingen riktigt vet var den egentliga makten ligger, den flyter omkring i ett diffust nätverk av experter, teknokrater och grå eminens. Situationen kompliceras ytterligare av att maskineriet växt fram i en oreglerad glipa mellan EU–systemet och medlemsländerna, som en delvis autonom ö. Krångligheten har blivit själva skyddsmekanismen. Ingen ska hitta dit — framförallt inte Europaparlamentet med sina näsvisa frågor och demokratiska anspråk. Det är kort sagt omöjligt att utkräva ansvar.

Huvudpoängen i ”How to Democratize Europe” är att Planeringsterminen måste sättas under demokratisk debatt och kontroll.

Hur kunde det bli så här? Ekonomen Ashoka Mody beskriver i sin mäktiga bok bakgrunden: hur euron redan från början rymde en tragedi. Den fick inga av de politiska institutioner som har gjort dollarn orubblig. I stället blev den ”en ofullbordad valutaunion” utan understödjande finanspolitik, förstärkt EU-budget och utjämnande fördelningspolitik mellan starka och svaga ekonomier. En gemensam valuta– och räntepolitik vidgar regelmässigt de ekonomiska skillnaderna mellan medlemsländerna, något som måste korrigeras med budgetmedel. Utan sådana slits så småningom även politiken sönder och unionen kraschar. Titta, säger han. Det är ju precis det som händer. Krispolitiken har bara förvärrat situationen.

Mody är pessimist. Han misstror hela europrojektet. Och han ogillar den nödvändiga finanspolitiken. Men det avgörande motståndet till en hållbar valutaunion kommer från det han kallar ”suveränitetsbarriären”. Medlemsländerna är helt enkelt kompromisslöst fientliga till att skapa ett suveränt och demokratiskt EU. Regeringscheferna kämpar med näbbar och klor mot Europaparlamentets försök att få mer inflytande. I stället har de accepterat Planeringsterminens regler som skenbart låter dem ha kvar makten över den ekonomiska politiken, men i praktiken tvingar på dem en gammal tysk åtstramningsideologi som bromsar tillväxten, ökar arbetslösheten och omvandlar krisen från akut till kronisk — till en eurotragedi.

I stället för den nödvändiga finanspolitiken fick EU ett disciplinerande kontrollsystem som varken är demokratiskt acceptabelt eller ekonomiskt hållbart. Det framkallar bara en berättigad misstro — från alla håll.

Adam Tooze visar i sin fantastiskt läsvärda historik ”Crashed”, på liknande vis men med helt andra utgångspunkter, hur EU:s krispolitik hindrade olika försök att komma tillrätta med ”den ofullbordade valutaunionen”. Tooze avvisar den populära föreställningen att krisen i huvudsak var en strid mellan lokal demokrati och globala marknader. Politiken visade snabbt att staten var starkast — om den ville. Striden gällde själva viljan att ingripa och stod mellan olika politiska synsätt. I USA gjorde man i huvudsak rätt. Men i Europa misslyckades det mesta. ”Suveränitetsbarriären”, oviljan att ta gemensamt ansvar och Tysklands konservativa doktriner om ekonomisk politik gjorde eurotragedin storskalig.

Priset blev enormt: samhällen, storföretag och banker slogs ut från sina globala ledarpositioner — ”Europe is out of the race”, konstaterar Tooze dystert.

Den holländska historikern Luuk van Middelaar menar däremot — helt oväntat — att Europas politiker trots ett uselt utgångsläge lyckades förvandla EU till en helt annan union tack vare krisen: Mer kraftfull, handlingsinriktad och politisk. Det EU som fanns före 2008 är nu helt förvandlat.

Under de mest kritiska månaderna befann han sig vid stormens centrum som medarbetare till Europeiska rådets dåvarande ordförande Herman van Rompuy, det vill säga nära de politiker som Tooze skoningslöst skåpar ut. Van Middelaars försök att i stället framställa dem som skickliga improvisatörer i en bakbunden unionsordning är inte särskilt trovärdig. Men han verkligt intressanta iaktagelse är vad som samtidigt hände med maktutövningens institutionella former. I det avseendet kan hans bok ”Alarums & Excursions” få bestående betydelse för hur vi förstår EU:s nya maktordningar.

Van Middelaar upptäckte nämligen hur något nytt tog form, dolt bakom den allmänna krispaniken: EU började äntligen ta kontroll över sin framtid. Under krisen förvandlade regeringscheferna Europeiska rådet till unionens exekutiva makt. Rollen förstärktes genom alla de utmaningar som följde: flyktingarna, Ukraina, Brexit, Trump. Rådets toppmöten blev den arena för politisk handling och krishantering som EU saknat. Men det har skett genom att de samtidigt marginaliserat Europaparlamentet, som med utstuderad noggrannhet förnekats inflytande vid alla kristillfällen.

Samtidigt som eurokrisen slet isär medlemsländerna, så kittade den samman medborgarna. För första gången kan man nu se hur unionens olika offentligheter öppnat sig mot varandra. Människors politiska förväntningar har märkbart förskjutits från de egna huvudstäderna till att innefatta även Bryssel. Varför gör inte EU något, har blivit en vanlig fråga. För femton år sedan ställdes den aldrig. Europa har europeiserats, samtidigt som EU fått en mer synbar ledning.

Att slutsatserna i ”Alarums & Excursions” skulle motsäga T–Demgruppens larmsignaler om teknokratins framryckningar är skenbart. I själva verket kompletterar de varandra. Van Middelaars okritiska förnöjsamhet är visserligen provocerande. Men till sist snubblar även han på demokratins huvudnerv: var finns det plats för någon opposition? Ett politiskt system utan institutionaliserade arenor för opposition ”år en katastrof”, medger han. Men hur ska man någonsin få utrymme för en sådan om man bibehåller det illa dolda förakt för Europaparlamentet som Van Middelaar delar med de flesta regeringar och maktetablissemang — även i Sverige?

Regeringschefernas förhandlingar är hemliga, förstärker gamla geopolitiska motsättningar och utmynnar i att de starka länderna riggar spelplanen till egen fördel — just nu kan inget beslutas utan Tysklands medgivande. Det är en urspårad demokrati. I USA skulle ingen acceptera en sådan ordning. Varför gör vi det i Europa?

Det som har skett under och efter eurokrisen är att den tidigare långsamma rörelsen mot en mer fullbordad Europapolitisk demokrati har bytt riktning. Teknokraterna och regeringscheferna har återtagit makt på olika fronter. Det folkvalda parlamentet har knuffats åt sidan när nya viktiga politikområden europeiserats under 2010-talet. Fler beslut än någonsin fattas nu bakom slutna dörrar. Pierre Moscovici har helt rätt: EU:s beslutsformer har utvecklats till ”en demokratisk skandal”.

Att Kommissionens nya ordförande inte utsågs via Europavalets spetskandidater, utan genom det gamla stormaktsmyglet, är ett synbart exempel på hur demokratin rullats tillbaka.

Varför finns det inga kritiska diskussioner i Sverige om de här förändringarna, om vad som hänt efter eurokrisens nära­–döden–upplevelse? Det är en olöst gåta varför så många svenska demokrater blir demokratifientliga så snart någon i rummet viskar EU. ”Suveränitetsbarriären” behöver passeras om demokratin ska överleva.

Per Wirtén

Luuk van Middelaar: Aalarums & Excursions. Improvising Politics on the European Stage. (Agenda) 300 sid.

Ashoka Mody: Eurotragedy. A Drama in Nine Acts. (Oxford University Press) 650 sid.

Thomas Piketty m.fl.: How to Democratize Europe. (Harvard University Press) 209 sid.

Adam Tooze: Crashed. How a Decade of Financial Crises Changed the World. (Viking) 706 sid.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.