David Ärlemalm har skrivit en klassisk tragedi

Jag förstår inte krimlitteraturens poäng. När spänningen skruvas upp zoomar jag ut. Den förväntade kicken uteblir alltid. Jag känner mig i det avseendet som ett hopplöst fall.

David Ärlemalms debutroman är annorlunda. Den slår verkligen till mig. Hårt. Kanske för att jag slipper poliserna. I stället gestaltar den en enskild människas vacklande i gränslandet mellan normalitet och kriminalitet, där skiljelinjen är knivskarp men enkel att passera. ”Litet död runt ögonen” präglas av ett slags spänning jag faktiskt berörs av, djupt: den obehagligt sugande misstanken att oavsett vad man gör, hur goda föresatser man än har, så kan inget bromsa det väntande nederlaget där allt går förlorat. Domen är redan skriven.

Arto har kämpat med sitt heroinberoende i många år. Han lever nu ensam med sin dotter, eftersom exfrun avlidit av en dos dåligt knark. Han är ren från missbruket, har börjat få ordning, hämtar och lämnar på förskolan, går långa promenader genom Stockholm för att hålla sin ångest i ryggläge.

Men plötsligt förlorar Arto sitt arbete. Hans gamla kriminella nätverk knackar på dörren. Samhällsapparaten har inget annat att erbjuda än näsvisa frågor. Isen är tunn. Och han fattar ödesdigra beslut.

Bara för att David Ärlemalm skriver om sköra människor utan livbojar på banken kommer många, rent reflexmässigt, beskriva hans roman som samhällspolitisk. Jag är inte så säker. Visserligen är de sociala skyddsnätens frånvaro ett statement. Men jag uppfattar den i första hand som en existentialistisk roman. Om de val en människa ställs inför, och hur det ibland bara finns dåliga utvägar — den klassiska tragedins utgångsläge. Vad betyder det personliga ansvaret i en sådan situation?

”Lite död runt ögonen” påminner om Ingvild Rishøjs uppmärksammade ”Vinternoveller”, som kom på svenska i höstas. Även där skildras hur fattiga, utsatta människor hamnar i lägen där de förlorar kontrollen och hjälplöst glider mot avgrunden.

Men Ärlemalm tillhör en annan litterär tradition än Rishøj. Han skriver avskalat med hårda raka bollar. Inget dribbel i sidled. Tonsäkert korthuggen dialog. Handlingsdrivet. Rishøj tillhör däremot finlirarna. Men läs båda. Jag tror att de med olika stilarter fångar en ännu lite diffus samtidsanda, där de flesta förklaringar är lögnaktiga men verkligheten ändå sann.

På 1900-talet hade ”Lite död runt ögonen” kallats dirty realism, med en dos motsägelsefull värme. Arto är en rätt osympatisk person. Han stjäl. Han ljuger. Han begår en helt onödig och brutal misshandel. Men ändå känner jag starkt för honom. Jag hoppas så det gör ont i magen. Det är skickligt av en debutant att så sömlöst foga samman kyla och empati.

Avslutningsvis följer han spänningslitteraturens dramaturgiska spelregler. Händelseförloppet accelererar in i en sedvanlig, och rätt stereotypisk, upplösning. Var det verkligen nödvändigt? Mina gamla problem med spänning har då slagit av strömmen. Jag föredrar alltid ett slut, inte en upplösning.

 

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen.

Forum.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.