På tisdag avslöjas vilka som får årets Polarpris. Intresset är iskallt. Det har delats ut sedan 1992, i snart trettio år. Det är dags att ställa frågan vad det har blivit. Eller egentligen: vad som gått fel.

Jag plockar fram en lista över alla pristagarna. De från konstmusiken lägger jag snabbt åt sidan, eftersom den inte utgör det stora problemet. Det är den del av priset som vikts för populärmusiken — den unika delen — som fångar mitt intresse. Varför har den en så kraschad status, trots pengar, pomp och kungligheter?

De 29 namnen (2001 delades priset) är som att se världen genom ett sugrör. Eller som att bläddra genom de tummade vinylomslagen hemma hos en måttligt musikhungrig 65-åring. Så begränsat. Så inskränkt. Så avskärmat från den stora världen.

Det som slår mig först och hårdast är den nästan sjukliga fixeringen vid den euroamerikanska och engelskspråkiga musikscenen, kulturindustrins centercourt. Bara två av populärmusikens pristagare står utanför den engelskspråkiga sfären: Gilberto Gil (2005) och Youssou N’Dour (2013). Men. När senegalesen N’Dour fick priset motiverades det bland annat med att han samarbetat med en handfull brittiska och amerikanska superkända musiker och producenter. Han hade kvalat in i ”rätt” sammanhang. Han hade haft hits på norra halvklotet.

Det är pinsamt. Som om världen inte förändrats sedan Stikkan Andersson instiftade priset. Globaliseringen, migrationens musikaliska rörelsemönster och den multipolärt utspridda musikvärlden — inte?

Man kan med all rätt nu ställa frågor om de som inte fått priset. De som står utanför den euroamerikanska huvudscenen. Juliette Gréco som var en av de starkaste rösterna i den franska sångens guldepok och fortfarande lever. Eller Mariza som gett fadon ny stjärnstatus. Och originalmedlemmarna i Kraftwerk som tonsatte Europa och skapade helt nya spelregler för populärmusiken. Varför har inte de fått priset?

Och så alla banbrytande musiker utanför Europa och USA. Tinariwen som uppfann den elektrifierade ökenbluesen och öppnade en grusig dammlucka med ny musik. Malis pionjärer Salif Keita, Oumou Sangaré och Bassekou Koyaté. Den tunisiska oudspelaren Anouar Brahem som långsamt framkallat en ny nusikvärld ur gamla traditioner. Alla är giganter. Men har någon ens diskuterats av priskommittén?

Sugrörsblicken kan nog delvis förklaras av att kommittén alltid belönar bestsellermusik. De har valt en helt annan väg än Akademien gjort för Nobelpriset. Motsvarigheter till Hertha Müller och Wislawa Szymborska är på förhand uteslutna från Polarpriset. Men den banbrytande populärmusiken görs inte bara i ett utsålt Globen, utan rätt ofta på små scener med gles publik. Ibland i några vindpinade tält i Sahara.

Polarkommittén behöver ifrågasätta sina egna referensramar. Lägga sugröret åt sidan. Fatta lite mod. Annars kommer prisets sista flimrande sken hastigt slockna.

En sak till. Sedan 1992 har bara fem kvinnor fått populärmusikpriset. Det ur genusperspektiv hårt utskällda Nobelpriset har under samma period gått till åtta kvinnor. Polarpriset förlorar. Även i det avseendet.

Per Wirtén